Annons
X
Annons
X

Zweig mer elegant tidsvittne än stor mästare

Stefan Zweig röker cigarr på ett odaterat foto.
Stefan Zweig röker cigarr på ett odaterat foto. Foto: Bettmann/AOP

Amok

Författare
Genre
Prosa
Förlag
Ersatz

Övers: Hugo Hultenberg, 397 s.

Mot slutet av Wes Andersons prisbelönade spelfilm ”The Grand Budapest Hotel” från ifjol utbrister conciergen Gustave H: ”Grand Budapest har blivit inkvartering för soldater. Jag ska aldrig gå över dess tröskel igen”. Filmen är inspirerad av den paneuropeiska österrikiska författaren, salongslejonet, pacifisten och den elegante nostalgikern Stefan Zweigs författarskap, och hotellets verkliga förlaga torde vara Hotel Metropole i Wien. Även detta legendariska lyxhotell blev sedermera en ”inkvartering för soldater”, när Gestapo 1938 — bara dagar efter Anschluss — omvandlade den väldiga byggnaden till sitt högkvarter. Från en dag till en annan ersattes hotellsalongernas konstnärskretsar, intellektuella sammankomster, berusande mondänitet och champagne med förhör, tortyr och likvidation i nazismens tjänst. Huset bombades och brann ned till grunden i krigets slutskede, och på adressen Morzinplatz vid Donaukanalen i centrala Wien erinrar idag blott ett minnesmonument över Gestapos offer om den forna byggnaden. Under mitt besök på årets upplaga av kulturfestivalen Wiener Festwochen nyligen, anordnades i kvarteret ett ambitiöst program med tematiska utställningar, filmvisningar, workshops och symposier om Hotel Metropoles mångfacetterade historia.

En av Metropoles mest givna gäster under dess glansperiod var alltså de centraleuropeiska litterära salongernas okrönte ceremonimästare Zweig, som redan ett decennium innan den forna hotellbyggnaden brann ned fick uppleva hur hans egna böcker gick upp i rök på nazisternas bokbål. De sista åtta åren av sitt liv befann han sig i exil, innan han och hustrun Lotte i en gemensam känsla av dränerat liv och värdeförlust dog för egen hand i Brasilien 1942.
Världen av igår, den tillvaro som Zweig klarsynt och melankoliskt återger i sitt litterära testamente med samma namn, var ohjälpligt borta. ”Det vi har att säga kommer ingen att förstå på något enda språk. Vi blir hemlösa i alla länder. Vi har inget nu och ingen framtid”, citeras författaren i amerikanen George Prochniks eminenta ”Stefan Zweig vid världens ände”, en ”biografi om en exil”, som kommit ut i Margareta Eklöfs översättning (och vars amerikanska originalutgåva ifjol anmäldes av Ellen Mattson, Under strecket 9/6 2014).

Prochnik, vars egen judiska familj i likhet med Zweig tvingades fly från det nazistiska Österrike, skriver personligt och med intellektuell suveränitet om sin närmast besatta lust att dröja sig kvar bland alla ”gengångare från Wien”, också på grund av stadens mörker bakom allt glitter. Detta mörker tar hos Zweig inte minst gestalt i hans berömda ”Schacknovell”, författarens sista verk, färdigskrivet blott dagar innan självmordet. Den utspelar sig delvis på nämnda Hotel Metropole (Gestapos högkvarter), där berättelsens lika kultiverade som mysteriöse Doktor B i månader pendlar mellan stränga förhör och total isolering i ett av de forna hotellrummen, och som för att undvika galenskap ägnar sig åt imaginära schackpartier med sig själv. Att med schackspelets hjälp ”döda ledan, skärpa sinnena, spänna själskrafterna” får sin litterära motsvarighet i den mästerligt disponerade novellens utsökta struktur och berättartekniska precision. Detta Zweigs sista alster hör otvetydigt till det bästa han skrev.

Annons
X

Efter förlaget Ersatz återutgivning av memoarboken ”Världen av i går” (som också den fullbordades strax innan självmordet), ger man nu ut ett litet urval noveller under titeln ”Amok”, här som där i Anna Bengtssons revidering av Hugo Hultenbergs gamla översättning. Förutom ”Schacknovell” innehåller samlingen ytterligare fyra mer eller mindre långa berättelser från 20-talet, Zweigs mest produktiva decennium. Det rör sig om karakteristiskt drömlika historier, uppskruvat lidelsefulla dramer i högborgerliga miljöer eller expressionistiskt spökromantiska fabler med närmast gotiska undertoner.

”Från den uppstigande månen tindrade ett kattögas onda glans” eller ”Jag kände hur mitt blod svallade nära purpurröd kollaps”, kan det låta i de tidstypiskt sirliga satsflätningarna, ett slags litterär motsvarighet till det wienska jugendmåleriet (här från den mörkt lyriska berättelsen ”Kvinnan och landskapet”).

På Literaturhaus i München pågår just nu utställningen ”Stefan Zweig — Abschied von Europa” (Avsked från Europa), som mellan utplacerade flyttlådor i olika stationer, bland montrar med bokutgåvor, brev, filmklipp och författarens privata föremål, ger besökaren inblickar i Zweigs svårmodiga exiltillvaro i London, New York och brasilianska Petrópolis. Utställningslokalen utgör en perfekt inramning till Prochniks bok om den ”omöjliga exilen”. Snarare som en fri essä än en konventionell biografi drivs
den framåt av långa och fördjupande betraktelser över det intellektuella livet i för- och mellankrigstidens Europa, och om vad förlusten av allt detta fick för filosofiska, psykologiska och konstnärliga konsekvenser för dem som drivits i landsflykt. För Zweig innebar exilåren en förlamande känsla av att allt var förbi, att världen inte längre hade plats för den konstnärliga aristokrati som han mer än någon annan personifierade.

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Prochniks kommentar — att Zweig var ”ännu stoltare över att tjäna som en länk mellan Europas intellektuella och konstnärliga berömdheter än han var över sin litterära produktion” — är talande, och sätter dessutom fingret på frågan om Zweig numera i första hand värdesätts i egenskap av diktare eller tidsvittne. Bortsett från ”Schacknovell” och ett par av hans livfullt porträtterade biografier hör han trots allt inte till sin generations allra största mästare; för ett sådant epitet är hans författarskap alltför ojämnt och yvigt. Men som ciceron är han oavlåtligt charmerande och förbindlig; en närmast outsinlig källa till den värld som under ett relativt kort historiskt ögonblick förespeglade en tillvaro genomsyrad av konst, kultur, hänförelse och intellektuell autonomi. Zweig var smärtsamt medveten om att den världen var dödsdömd, ”men han upprätthöll illusionen med en otrolig elegans”, som filmrepliken lyder om conciergen Gustave H.

    Annons
    Annons
    X

    Stefan Zweig röker cigarr på ett odaterat foto.

    Foto: Bettmann/AOP Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X