Annons
X
Annons
X

Zweig hjälper oss se förödelsens vidd

MELLANKRIGSTID Smak är något av det mest föränderliga som finns. SvD Kultur bad några skribenter att diskutera hur vi omvärderar det som hyllats och ratats. I dag skriver författaren och förläggaren Per Gedin om Stefan Zweigs ”Världen av i går”, en bok som han i ungdomen läste som en hyllning till bohemlivet. Nu ser han en bok om katastrofernas tid.

OMVÄRDERAT | DEL 2

Jag läste ”Världen av i går” när den kom ut i svensk översättning 1945. Jag var 17 år och blev djupt fascinerad av just gårdagens värld. Det som gjorde störst intryck var bohemlivet på kaféerna, där man kunde sitta med en kopp kaffe och en tänd cigarett i timmar och skriva geniala böcker. Det var min framtid. Märkligt nog hade jag inget minne av de delar av boken som behandlar krigens blodbad och nazismens illgärningar. Det låg nog för nära i tiden 1945. Nu vid omläsningen nästan 70 år senare läser jag en helt annan bok.

Stefan Zweig var under mellankrigstiden en av Europas mest sålda och översatta författare. Han skrev framför allt biografier över så skilda personer som Marie Antoinette, Fouché, Magellan och Erasmus av Rotterdam. Det hörde till allmänbildningen hos den europeiska borgerligheten att ha läst hans böcker och alla läste dem. Han var också Europas kanske mest översatte författare.

I
dag är Stefan Zweigs böcker i stort sett glömda och kanske inte värda ett bättre öde. En bok har dock överlevt och blivit en klassiker; hans memoarbok ”Världen av i går”. Han skriver den ensam på ett hotellrum utanför Rio de Janeiro, berövad sina egna böcker och manuskript, brända av nazisterna, sitt bibliotek, sitt hem, sina vänner och värst av allt sitt språk och sitt ”andliga hem Europa”.

Annons
X

Boken kommer ut 1941 och i februari 1942 tar han, tillsammans med sin hustru sedan tre år, sitt liv. I ett avskedsbrev skriver han att han 60 år gammal inte orkar börja på nytt, han är utmattad efter alla år som flykting, efter ett ”hemlöst vandrande”.

Stefan Zweig personifierade det borgerliga, intellektuella Europas öde. Född 1881 som barn till förmögna judiska föräldrar i Wien växte han upp i den Habsburgska monarkins händelselösa trygghet. Ingenting förändrades fram till 1914 och ingenting skulle förändras. För borgerskapets barn var framtiden utstakad. Äldste sonen skulle ta över företaget, men av nästa son, som Stefan Zweig var, krävde man en doktorstitel. För de judiska familjerna var det militära eller ämbetsmannabanan stängd, alltså blev man intellektuell.

I trygghetens samhälle fick ingenting gå för hastigt. Egentligen skulle det dröja till 50-årsåldern innan man fick någon högre befattning. Unga män bemödade sig om att se mogna ut. Man lade sig fortast möjligt till med skägg, mage och käpp. När Gustav Mahler med 38 år blev chef för Wienoperan var hans ålder en sensation.

Jag har aldrig sett min far springa i en trappa, skriver Stefan Zweig. Man levde i sin egen ombonade värld avstängd från verkligheten.

Men för Stefan Zweig och hans generation gällde det att bryta med den enformiga tryggheten. I början av det nya seklet exploderade en ny tid med djärva experiment och nydaningar inom alla fält. Den nya konsten med Gustav Klimt och Edvard Munch ställdes ut på gallerierna, i musiken kom annorlunda rytmer och klangfärger hos Alban Berg, Richard Strauss, Mahler och Schönberg; litteraturen förändrades för alltid med Verlaine, Rimbaud, Mallarmé, Wedekind, Schnitzler, Stefan George och många andra.

Wien var centrum för mycket av modernismen och Stefan Zweig befann sig mitt i denna estetiska revolution, där allt var möjligt. Själv debuterade han som 19-åring både som dramatiker och poet med verk som han senare inte ville kännas vid. Hugo von Hofmannsthal var ännu yngre – han bar fortfarande kortbyxor när han gav ut sin första bok.

Ekonomiskt oberoende knöt Zweig till sig de flesta i denna nya generation. Han blev nära vän med Rilke och Romain Rolland, med Verlaine, Claudel, Gorkij och han umgicks med Joyce, Freud och Berta von Suttner, Alfred Nobels vän. Walter Rathenau, den tyske utrikesministern, träffade han ett par dagar innan denne mördades och hade kontakt med både Georg Brandes och Ellen Key. Det var en liten värld där man enkelt reste mellan Berlin, Paris och Wien och träffade likasinnade. Zweig gör levande miniporträtt av åtskilliga av dem.

Tiden fram till krigsutbrottet i augusti 1914 minns Zweig som glädjefylld: ”En underbar sorglöshet hade gripit världen.” Reaktionen blev desto häftigare. Zweig visar klart den totala meningslösheten i detta krig, där soldaterna gick ut fyllda av entusiasm och förtröstan. De levde ju i trygghetens århundrade. Desto större blev chocken när kriget endast hade åstadkommit död och förödelse för alla parter.

I Zweigs Österrike rådde efter kriget svält och desperation. Tyget på sitsarna på tågen var avslitna för att bli klädesplagg, läderremmarna som öppnade fönstren hade försvunnit för att bli skosulor, byxor syddes av gamla säckar och ”välnärda hundar kom sällan tillbaka från en promenad”.

Därtill kom den obegripliga inflationen i Tyskland där miljarder Mark motsvarade en svensk krona. Stefan Zweig begärde kontant betalning för ett nytt manuskript för 10000 exemplar i förskott, när han fick pengarna räckte de till ett frimärke. Utlandet profiterade på sin egen hårdvaluta. Engelska arbetslösa kunde med sitt understöd fylla Wiens största lyxhotell och leva gott där.

Trots det återkom optimismen mellan 1924 och 1933. Men det var en desperat optimism, en tid för hänsynslös utlevelse i de europeiska storstäderna: ”En epok av hänförd extas och vilda svindlerier, en enastående blandning av revoltanda och fanatism.” Under nio år kunde Europa andas ut och igen börja tro på den eviga freden. Det visade sig vara en illusion. Det 1920-tal som tolkades som en period av nyskapande och experiment var i själva verket ett tunt skal över avgrunden. Under ytan pyrde den glöd som snart skulle bli en ny ändå värre världsbrand och som skulle förinta dem som hade skapat en ny kulturepok.

Under denna korta tid blev Stefan Zweig en världsberömd bestsellerförfattare. Men från 1933 med Hitler och nazisterna förbjöds hans böcker och därmed försvann många ”vänner”. Typisk är denna episod. Richard Strauss hade bett Zweig 1934 att skriva librettot till en ny opera. Resultatet blev ”Die schweigsamme Frau”. Strauss var populär hos Goebbels och Hitler, och lät sig väljas till nazisternas musikchef. En bidragande orsak var att han hade en judisk svärdotter och hoppades kunna skydda henne därigenom.

Efter ett flertal sammanträden med Hitler personligen tilläts operan att ha premiär med ”juden Zweig” som affischnamn. Premiären blev en stor framgång, men det blev bara den föreställningen – Strauss hade i ett brev skrivit vad han tyckte om nazisterna, Gestapo läste det och han blev omedelbart avsatt från sin officiella post och operan förbjöds.

Stefan Zweigs liv blev nu en ständig nedgång. En händelse ger en bild i miniatyr av nazisternas barbari. Han fick fly ifrån hus och sina ägodelar. Hans far hade dött tidigare men Zweig återvände 1938 för att ta farväl av sin mor, 84 år gammal. Hon var skröplig och brukade vila på ett par bänkar under sin promenad.

Åtta dagar efter Hitler hade annekterat Österrike kom den första förordningen: Judar fick inte sitta på stadens bänkar! Den gamla damen blev dödssjuk och en sköterska tillkallades. En kusin satt vakt vid sängen – Stefan och hans bror hade lämnat Wien. När sköterskan fick reda på att kusinen var jude gav hon sig iväg. Det var förbjudet för henne att vistas i samma bostad som en manlig jude. Modern dog efter någon månad.

Zweig hann uppleva hur sorglös den judiska befolkningen var i Wien fram till veckorna före annekteringen. Det var inte många dagar, skriver han, mellan uppsluppna smokingmiddagar och hur samma människor drevs ut på gatorna av skrålande nazister för att skrubba trottoarerna med tandborstar. Han flydde till England, där han tidigare hade varit en firad författare.

Nu var han statslös och fick tillbringa ändlösa dagar på olika ministerier för att få uppehållstillstånd. Den dagen kriget bröt ut var han inte längre statslös utan blev, som han skriver ytterligare nedflyttad på stegen, en ”alien enemy”. Han berättar gripande hur det var att tröstas av den gamle sjuke Sigmund Freud, som just hade undsluppit nazisterna och kommit till London.

Det är inte överraskande att Stefan Zweig förlorade lusten att leva. Det var inte bara språket som gått förlorat, hela den atmosfär som utgjorde hans livsluft var borta. ”Världen av i går” hjälper oss att förstå vilken mänsklig och kulturell katastrof nazismen och dess medlöpare åstadkom. Under de drygt tio år de och deras medhjälpare varit vid makten hade de utplånat en hel kultur, som senare generationer inte kunde bygga vidare på.

Stefan Zweigs liv illustrerar bättre än många historieböcker vad vi gått miste om. Den borde vara obligatorisk läsning i gymnasierna. Förlaget Ersatz har gjort en stor insats med att ge ut den igen. Den reviderade översättningen från 1945 av Hugo Hultenberg står sig väl.

Läs alla avsnitt i serien ”Omvärderat”

Per I Gedin

Annons
Annons
X
Annons
X
Annons
X