Annons
X
Annons
X
Scen
Recension

Sophie Zelmani Zelmani visar omsorg om publiken

Sophie Zelmani

Genre
Konsert

Cirkus, tisdag.

Betyg: 4 av 6

Johan Lindström brukar inte vara med, men annars är det exakt som det brukar vara när Sophie Zelmani ger sig ut på vägarna. Lars Halapi finns där – som han gjort sedan dag ett – och Peter Korhonen, Tomas Axelsson och Robert Qwarforth. Det skulle förvisso vara spännande att se henne omgiven av helt andra herrar, men det kommer aldrig ske. Kanske bäst så, vad vet jag.

Det nya är att scenen, för första gången, är dekorerad med fisklådor. I fonden hänger ett gigantiskt fisknät och en presenning. Man saknar ett segel, men det finns åtminstone en gammal tunna och en skeppslykta att hitta bland högtalarna, mikrofonstativen och instrumenten. Tanken är förstås att knyta an till nya albumet The ocean and me. Sophie Zelmani säger inget om det, vilket är konstigt, men det hela är så banalt att det blir lite gulligt. För min del hade hon gärna fått sjunga någon uråldrig skeppsvisa också. Eller något av Evert Taube. Det skulle hon säkert klara jättebra.

Någon skeppsvisa blir det inte, däremot en oväntad cover på Bob Dylans Most of the time. Fast den gör hon och musikermännen runt henne som en typisk Sophie Zelmani-låt så det spelar ingen roll att det inte är hon själv som skrivit den. Det konstiga med den är att Love Olzon kommer upp på scen för att göra ett ganska så intetsägande munspelssolo. Man frågar sig varför.

Annons
X

Annars blir det mycket från nya albumet, lite för mycket då det inte är hennes starkaste. Yeah, okey får de att låta mer Dire Straits än Dire Straits gjorde själv när de lanserade J J Cale-rocken för de stora massorna. Titelspåret görs desto bättre, dock inte riktigt lika bra som på albumet. Här samlas allt som är bra med Zelmanis och Halapis samarbete; en enkel vacker melodi som Lars Halapi förvandlat till en mycket George Harrison-liknande skapelse. Som en bonus får vi ett gripande snyggt pedal steel-solo av Johan Lindström. För min del hade det gärna fått pågå en evighet, eller åtminstone lika länge som ett ordinärt Neil Young-solo.

Med det är förstås Sophie Zelmani och hennes röst som står – eller sitter – i centrum. Iklädd en vit romantisk klänning av gammaldags snitt och gummistövlar utgör hon en ganska udda uppenbarelse. Till synes lite nonchalant och förströdd, men med en äkta omsorg om publiken. ”Jag har väntat på er hela dagen”, säger hon och tillägger: ”ni har varit som 1500 små fjärilar i min mage. Men det är väl som det ska”. En stund senare låter hon en gästbok gå runt bland publiken. Hoppas verkligen att folk skrev snälla saker i den. Det är hon värd.

Annons
Annons
X
Annons
X
Annons
X