Annons
Recension

Swing timeZadie Smith har aldrig varit så bra

Danskompaniet "Black New World" i Hamburg på 1960-talet.
Danskompaniet "Black New World" i Hamburg på 1960-talet. Foto: IBL

De träffas på en kyrkogård och dras till varandra eftersom deras hud har exakt samma bruna nyans. Zadie Smith har gått från hipp förortsdebutant till ledande intellektuell röst. I nya ”Swing time” skriver hon, snabbt och virvlande, om två flickor vars liv präglas av dans. Hennes bästa bok hittills, tycker Therese Eriksson.

Under strecket
Publicerad

Swing Time av Zadie Smith .

Foto: Will Ragozzino/IBLBild 1 av 1

Trots att jag läser ”Swing time” med noggrann uppmärksamhet, händer det flera gånger att jag får känslan av att jag missat något väsentligt; ett snabbt steg eller en rörelse i ögonvrån. Vore romanen ett gammalt VHS-band skulle jag spola tillbaka, pausa bilden och försöka ta reda på vad det var. Samma sak går att göra med en bok: bläddra tillbaka, stanna upp, stryka under, leta sig bakåt i berättelsen för att få syn på hur koreografin hänger ihop. Inget lämnas åt slumpen här.

Zadie Smiths ”Swing time” är en dans. Inte bara en roman om dans, utan ett dansnummer i sig själv; inte bara ett ”ämne”, utan också ett sätt att skriva. Det står tidigt klart för mig att min okunnighet om konstformen dans, gör att delar av romanen ska förbli fördolda för mig. Det gör ingenting: ett konstverks inneboende mysterium smäller (nästan) alltid högre än hur skickad mottagaren är att plocka isär dess beståndsdelar och dechiffrera dess hemligheter. Dessutom håller det nyfikenheten vid liv.

Annons
Annons
Annons