Annons
X
Annons
X

Mårten Schultz: Yttrandefrihet med förhinder

Svenska tryckfriheten 250 år
[object Object]
Högsta domstolen i Stockholm. Foto: Sofia Tanaka/TT

Tryck- och yttrandefriheten kan aldrig tas för given, varnade Tidningsutgivarnas Jeanette Gustafsdotter och Per Hultengård i en debattartikel i mellandagarna (SvD 30/12 2015). Bakgrunden var en enkät bland riksdagsledamöter som visade att politikerna var beredda att inskränka yttrandefriheten i olika avseenden. Det går att invända mot vissa av enkätens frågor, men att 68 procent av parlamentarikerna anser att det vore bra om det inte var ”tillåtet” att rapportera namn på brottsmisstänkta innan det finns en dom är både häpnadsväckande och oroande. Ett rättsligt förbud mot att namnpublicera i viktiga brottsutredningar – tänk på Palmemordet eller förundersökningar mot ministrar eller riksdagspolitiker – är inte bara en yttrandefrihetsinskränkning, utan en helt orimlig begränsning i allmänhetens berättigade intresse av insyn.

Undersökningar som denna, i kombination med utvecklingen i Polen och Ungern, får svenskar i offentligheten att springa ikapp för att visa vem som kan krama den nuvarande svenska yttrandefrihetslagstiftningen hårdast. Det är en förståelig känslomässig reaktion. När yttrandefriheten hotas på ­olika håll i världen brukar Sverige ofta framhållas som ett föredöme. Vi intar just nu plats fem på Reportrar utan gränsers pressfrihetsindex. Vi hamnar ständigt i toppskiktet av World Justice Projects rankning av länders respekt för ”rule of law”, som lite slarvigt kan översättas till rättssäkerhet i vid bemärkelse (det finns ingen riktigt bra översättning).

Det är sådana smickrande omdömen som gör svenskar i offentligheten kramiga. Det gäller särskilt i år. 2016 kommer yttrandefriheten att stå i centrum. I Sverige förbereder vi oss för att fira vår starka yttrandefrihetstradition. Pressens Opinionsnämnd, navet i mediernas självsaneringssystem, fyller 100 år. Yttrandefrihetsgrundlagen (YGL), som innehåller regler om etermedier och internet, har 25-årsjubileum. Och kronan på verket, tryckfrihetsförordningen (TF), firar 250 år. (Det där sista är en sanning med modifikation: vår nuvarande TF är från 1949 men den har rötter i 1766 års lag.)

Annons
X

Det är en stolt yttrandefrihetstradition, i många avseenden värd att försvara. Men det finns också problem. Historieskrivningen skymmer att vi också har omfattande luckor i yttrandefrihetsskyddet.

För att sammanfatta det juridiska läget har vi alltså två särskilda och omfattande grundlagar (av sammanlagt fyra) på yttrandefrihetens område. Det är en ovanlig typ av reglering. Yttrandefriheten brukar oftare ingå i kataloger tillsammans med andra grundläggande fri- och rättigheter, som mötesfriheten, föreningsfriheten eller egendomsrätten. Men i Sverige har just yttrandefriheten givits en rättslig särställning. De historiska förklaringarna till detta kan vi lämna åt sidan i detta sammanhang – det lär diskuteras i oräkneliga texter under året – för att istället fundera över vad skyddet innefattar.

Viktigast är regleringen av tryckfriheten. Denna ligger till grund för lagstiftningen även för andra yttranden. Tryckfrihetens grundbultar inkluderar bland annat censurförbudet (att staten inte kan kräva att få förhandsgranska till exempel denna tidning), skyddet för meddelare och den särskilda processordningen med en egen brottskatalog och ett eget rättegångsförfarande (som innebär att påståenden om överträdelser från medierna ska prövas på särskilt vis – här finner vi således bland annat det speciella systemet med juryrättegångar). Medan inslag som censurförbudet är självklara för en stark tryckfrihet utgör annat, som tryckfrihetsrättegången, tvivelaktiga inslag i en modern rättsstat. (När en jury i en tryckfrihetsrättegång friar i till exempel ett förtalsmål lämnas ingen motivering till utgången och dessutom går domen inte att överklaga.)

Stäng

KULTURCHEFENS NYHETSBREV – veckans viktigaste kulturtexter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    När man talar om den starka svenska tryckfrihetstraditionen så är det dessa och några till principer som avses. Inte att yttrandefriheten i allmänhet har ett unikt starkt skydd i svensk rätt. För det har den inte. TF/YGL ger ett starkt skydd för ­medierna, men inte alltid för yttrandefriheten. Och det finns undantag från skyddet helt och hållet, som underskattas.

    Den polske kulturministern Piotr Glinski sa nyligen att ”Jag respekterar den konstnärliga friheten, men i det här fallet anser jag inte att pornografi ryms inom den” (DN 10/1 2016). Han syftade på en uppsättning av Elfriede Jelineks ”Döden och flickan” med en, som det rapporterats, ensemble av porrskådespelare. Han framhöll att skattemedel inte kan gå till pornografi. Därefter konstaterade han att den konstnärliga friheten inte rymmer pornografi. Snusket omfattas inte av friheten.

    Citatet upprörde i en svensk kontext, men faktum är att de svenska grundlagarna utgår från samma inställning till frihet som Piotr Glinski. En del faller helt utanför. De är inte yttranden alls, enligt lagen. Och då ger yttrandefrihetsregleringen inget skydd.

    Makten ligger i definitionen. Frågan om ett yttrande är skyddat görs och måste göras i flera led. Först måste man bestämma om något över huvud taget är ett ­yttrande i lagens mening. Detta avgör i sin tur om frågan alls behandlas som en ­yttrandefrihetsfråga.

    Efter att ha konstaterat att något är ett yttrande i lagens mening uppkommer följdfrågan om det kan medföra ingripanden från staten trots att det i och för sig skyddas. Det finns flera facetter av detta tema. Här finner vi ansvarsfrågan: ska ett yttrande medföra straff eller annat ansvar? Yttrandefriheten är inte och kan aldrig vara absolut. Yttrandefriheten räddar mig inte om jag använder mitt språk till att hota, uppvigla eller anlita en mördare. TF och YGL innehåller därför brottskataloger. Dessa vilar på en avvägning mellan å ena sidan yttrandefriheten och å andra sidan skydd för bland annat säkerhet, frid och integritet.

    Yttrandefriheten, brukar det sägas, är viktigast för yttranden som är misshagliga, provocerande, stötande. Hur rättsordningen förhåller sig till Charlie Hebdos numera globalt välbekanta omslag är en viktigare indikator på hur yttrandefriheten mår än omslaget för Bamse. Vit makt-musiken är ett bättre lackmustest på rättighetsskyddet än Melodifestivalen. Om ingen tar anstöt väcks inte frågan huruvida yttrandefriheten har överträtts. Men så snart ett ­yttrande uppfattas som kränkande, farligt eller ­obehagligt väcks fri- och rättighetsfrågorna ur sin slummer.

    Annorlunda uttryckt: hur de minst önskade yttrandena behandlas av rättssystemet är ett lackmustest. Därför är det betydelsefullt att både reklam och barnpornografi har exkluderats från grundlagarnas område. Det är inte det att reklam och barnpornografi är typer av yttranden som kan medföra ansvar. Många typer av yttranden kan medföra ansvar – hot, förtal, brott mot rikets säkerhet – inom ramen för de särskilda grundlagarna. Skillnaden är att reklam och barnpornografi skärs bort redan i definitionsledet.

    Nu ser jag framför mig att läsare som inte betraktar sig som nyliberaler rullar med ögonen. Herregud, vad spelar det för roll? Det är knappast så att Helgeandsholmen kommer att slukas av underjorden om staten skulle censurera reklam. Och barnpornografi, det är ju bara så vidrigt att det inte förtjänar något skydd alls.

    Det är förståeliga reaktioner. Men de missar poängen.

    Till att börja med uppkommer gränsdragningsproblem. När det gäller barnpornografi är det så kallade mangamålet ett talande exempel. Rättegången där en serieöversättare åtalades för innehav av barnpornografi som bestod i tecknade bilder, fiktioner, fick yttrandefrihetsförespråkare världen över att rasa. Översättaren friades till slut av HD men målet visar på problemet med att sortera ut vissa former av yttranden från det grundlagsskyddade området helt och hållet, istället för att hantera ansvarsfrågan inom grundlagens ansvarssystem.

    Viktigare är att undantag kan utnyttjas. Yttrandefrihetslagstiftning ska inte skrivas för den väl­mående demokratin, där människor lever i behagligt samförstånd och ömsesidig respekt. Lag­stiftaren bör istället ha ett polariserat och oroligt samhälle, med en makthungrig regering som vill kväsa kritiska röster, för ögonen; ett samhälle där den offentliga makten kan vilja definiera om yttranden för att undkomma just yttrandefrihetslag­stiftningens begränsningar. I sådana situationer är undantag från friheterna farliga. Ett reklamundantag kan användas för att begränsa politiska meningsmotståndares politiska reklam, för att ta ett exempel.

    Vi lever i en tid där fri- och rättigheter utmanas. Yttrandefriheten är i många rättsordningar ett villebråd. I sådana tider kan man finna tröst i traditioner. Och få traditioner är så trösterika för svenska debattörer som tryckfriheten. TF är det sekulära Sveriges sista helgedom.

    Det är hög tid att peta ned helgedomen från piedestalen och börja skärskåda innehållet i den svenska yttrandefrihetstraditionen. Den har brister. Åtskilliga brister. Grundbultarna må ha anor från 1766 men de är inte tio Guds bud. Så låt oss uppmärksamma att Sverige i 250 år värnat särskilt om tryckfriheten med att försöka stärka den och föra in den i informationsåldern. Låt 2016 bli året för en omstart i yttrandefrihetsdiskussionen.

    Annons

    Högsta domstolen i Stockholm.

    Foto: Sofia Tanaka/TT Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X