Mårten Schultz:Yttrandefrihet med förhinder

2016 är ett stort jubileumsår för svensk tryck- och yttrandefrihet. Men historieskrivningen skymmer att lagstiftningen också har omfattande luckor. Det är dags att se över den och uppdatera svensk yttrandefrihetstradition.

Under strecket
Publicerad

Högsta domstolen i Stockholm.

Foto: Sofia Tanaka/TT
Annons

Tryck- och yttrandefriheten kan aldrig tas för given, varnade Tidningsutgivarnas Jeanette Gustafsdotter och Per Hultengård i en debattartikel i mellandagarna (SvD 30/12 2015). Bakgrunden var en enkät bland riksdagsledamöter som visade att politikerna var beredda att inskränka yttrandefriheten i olika avseenden. Det går att invända mot vissa av enkätens frågor, men att 68 procent av parlamentarikerna anser att det vore bra om det inte var ”tillåtet” att rapportera namn på brottsmisstänkta innan det finns en dom är både häpnadsväckande och oroande. Ett rättsligt förbud mot att namnpublicera i viktiga brottsutredningar – tänk på Palmemordet eller förundersökningar mot ministrar eller riksdagspolitiker – är inte bara en yttrandefrihetsinskränkning, utan en helt orimlig begränsning i allmänhetens berättigade intresse av insyn.

Undersökningar som denna, i kombination med utvecklingen i Polen och Ungern, får svenskar i offentligheten att springa ikapp för att visa vem som kan krama den nuvarande svenska yttrandefrihetslagstiftningen hårdast. Det är en förståelig känslomässig reaktion. När yttrandefriheten hotas på ­olika håll i världen brukar Sverige ofta framhållas som ett föredöme. Vi intar just nu plats fem på Reportrar utan gränsers pressfrihetsindex. Vi hamnar ständigt i toppskiktet av World Justice Projects rankning av länders respekt för ”rule of law”, som lite slarvigt kan översättas till rättssäkerhet i vid bemärkelse (det finns ingen riktigt bra översättning).

Annons
Annons
Annons