Annons

Jag väntar i snön Ytterligare ett försvarstal från de anklagades bänk

Daniel Dencik, född 1972, är välkänd som författare och regissör.
Daniel Dencik, född 1972, är välkänd som författare och regissör. Foto: Polaris

Efter Frostensons och Engdahls böcker kommer ännu ett försvarstal i bokform. I ”Jag väntar i snön” skriver Daniel Dencik autofiktivt om att fråntas rätten att träffa sina barn.

Publicerad

”Men du blir tvungen att tänka att barnen är förlorade. Så kan ni ses igen när de blir vuxna. Du kan bli tvungen att klippa bandet.” Alexanders familj försöker få honom att se sanningen i vitögat. De försöker få honom att förstå att mardrömmen, där hans barn efter anklagelser om misshandel tagits ifrån honom, inte kommer att ta slut i förstone. Det är inte många saker som är värre att föreställa sig än detta: att plötsligt inte längre få träffa sina barn. Att de hålls undan från dig och att inget du säger eller gör hjälper, utan tvärtom förvärrar. Avgrundsångest.

Det har varit en tid av skönlitterära försvarstal. Nu kan vi, på sätt och vis, till Horace Engdahls och Katarina Frostensons böcker också lägga Daniel Denciks roman ”Jag väntar i snön”. I allt väsentligt är Denciks roman något helt annat än nyss nämnda deras titlar; den kom ut redan för fem år sen på danska, den är inte en kommentar till någon offentlig skandal eller kris, utan en privat och personlig sådan, gestaltad i den autofiktiva romanens form.

Bild 1 av 1
Annons
Annons
Annons
Annons