Annons
X
Annons
X

Carl-Johan Malmberg: Yeats såg ett mirakel i Stockholms stadshus

I samband med Nobelprisutdelningen 1923 besökte den irländske ­poeten W B Yeats Stockholms nyuppförda stadshus, som han hyllade som få andra. Han såg byggnaden som ett kollektivt kärleksbud och lät sig inspireras av den för ett par av sina viktigaste dikter.

Mälardrottningen i Gyllene salen i Stockholms stadshus.
Mälardrottningen i Gyllene salen i Stockholms stadshus. Foto: Holger Ellgaard

Låt mig föreslå en vandring mellan tre hus, tre närbelägna, åldriga och ädla hus. Med lite fantasi är de tre husen också tre ädla djur. Låt oss börja i Konstakademiens hus, ritat av Erik Lallerstedt, byggt som en renässansvilla, invigt 1897 och beläget i kvarteret med namn av det smidiga och vackra djuret uttern. Det är ett djur lika hemma i vatten som på land och kvartersnamnet har under senare år besannats av verkligheten själv. Under åtminstone ett par år i början av vårt millennium, 2004 och 2006, har en utter varit bosatt nere vid Strömmen, ett gott tecken inte bara på fiskrikedomen utan också på renheten hos vattnet.

Stiger vi ner för trappan från Uttern, och blickar västerut, ser vi Stockholms stadshus. Det är en byggnad så självklar att vi kanske blivit blinda för egenarten hos den. Men försöker vi se Stadshuset med främlingens blick kunde vi kanske se det fyrkantiga, lätt avsmalnande, mörkbruna tegeltornet, särskilt när toppen är upplyst kvällstid med ett mystiskt grönt ljus, som en utomjordisk farkost som just har landet.

Huset är unikt för vår stad, en signatur för den, och när det skapades var det unikt också på ett sätt som det inte längre är. Uppförandet av Stadshuset, invigt midsommaren 1923, innebar i praktiken slutet för en oskriven regel för byggnader i centrala Stockholm, en regel som sa att ingen icke-kyrklig byggnad fick vara högre än Stockholms slott, från markplanet räknat. Regeln riskerade att brytas några decennier tidigare med Valfrid Karlsons tävlingsvinnande förslag till ett kupolförsett riksdagshus, men det byggdes inte och det riksdagshus som invigdes 1905 tilläts inte höja sig över sin kungliga granne. Uppstickarna Strand Hotell och Rådhuset hade tangerat höjd­regeln på 10-talet. Men först Stadshuset fick en så anslående höjd, 106 meter, att höjdregeln i praktiken sattes ur spel. Åren efter Stadshuset kom så de båda Kungstornen vid Kungsgatan till, senare, under 50-talet en rad höghus vid Hötorget, men än så länge, 1923, var Stadshuset den enda profana byggnad i centrala Stockholm som höjde sig över det tessinska slottet: en manifestation av den nya tidens folkmakt, förstärkt av att man dessutom tog över en gammal kunglig symbol, de tre kronorna. De hade en gång prytt ett annat torn, det runda på slottet Tre Kronor som brann 1697 – en lyckosam brand på sitt sätt: det möjliggjorde uppförandet av Tessins slott.

Annons
X

Tessins slott: ett liggande lejon. Ett lejon, stiliserat, geometriserat. Ett lejon utsträckt mot öster, med de båda flyglarna som tassar, och de runda fontänstenarna hämtade från slottet Tre Kronor som mjukt indragna klor. Och de båda kurviga byggnaderna som avgränsar Yttre borggården mot väster blir då svansen. Ända sedan jag var barn har jag grunnat över magin hos Kungliga slottet, och jag tror den ligger i Nicodemus Tessins mirakulösa förmåga att få en monumental och strikt huskropp att te sig som en levande, vilande varelse. Värdigheten hos ett lejon är ett sätt att fånga väsendet hos detta vårt mest betydande bidrag till världsarkitekturen.

Stockholms stadshus. Foto: Arild Vågen

Om Slottet är ett vilande lejon, vad är då Stads­huset? Jo, förstås, en högrest älg, tretaggad, om nu en älg kan vara tretaggad. Tänkte Erik Lallerstedt på en utter när han ritade Konstakademien? Knappast. Tänkte Nicodemus Tessin på ett lejon när han ritade slottet? Det är inte omöjligt, liksom det är inte är omöjligt att Ragnar Östberg tänkte på en älg när han ritade Stadshuset. Vi vet inte.

Uttern, Lejonet, Älgen – låt oss lämna zoologin, låt oss lämna vad som kan verka vara en samling ädla apoteksdjur, låt oss också lämna höjdregeln, fast det funnes mer att säga om den just i våra dagar när det hyses planer om allehanda höga byggnader i vår huvudstad, byggnader vars förverkligande kan riskera att få Stockholm att likna ett Houston, ett Shanghai eller ett Dubai – i kortbyxor.

Låt oss gå tillbaka till främlingens blick, på Sverige och på Stadshuset. Året är 1923. Då, i december, kommer den irländske poeten William Butler Yeats till Stockholm för att ta emot Nobelpriset i litteratur. Yeats stannar i Stockholm en vecka. Han gläds åt den kulturella atmosfären han möter här, han träffar prins Eugen och Ernest Thiel, han beundrar Eugène Janssons Stockholmsmåleri, han ser en av Europas bästa konstsamlingar på Nationalmuseum, han samtalar med kronprinsparet Gustav Adolf och Louise. De ålderdomliga, svenska hov­ritualerna får honom att tänka på Anthony Hopes roman ”Fången på Zenda”, för Yeats som älskar ­ritualer blir det ytterligare en kvalitet hos kulturlandet Sverige.

William Butler Yeats (1865–1939), fotograferad 1922. Foto: IBL

Höjdpunkten för Yeats blir besöket i Stockholms stadshus. Året efter ­resan författar han sin bok ”The bounty of Sweden” (Sveriges gåva), ett tack till Sverige för att landet givit världen Nobelpriset men också genierna Swedenborg och Strindberg. Och nu Stads­huset. Med vindlande irländsk syntax skriver Yeats:

”På fredagen besöker vi det väldiga Stadshuset, det mest betydande exemplet på svensk konst och ett mästerverk i den romantiska stilen. Kungliga slottet hade tagit nittio år att bygga och varit ett sammanhållande centrum i den tidens konstliv, denna nya storhet med sina smala fönster mot en tuktad trädgård och ett högt torn som reser sig över kajen, har tagit tio år att bygga. Också det har varit ett sammanhållande centrum, men nu för en mer fantasifull och häpnadsväckande konst. Här syns inget betydande franskt inflytande, allt som inte är sprunget ur nödvändigheten hos platsen och hos byggnadsmaterialen leder i stället tankarna tillbaka till Bysans.

/… /
Stockholms stadshus har smyckats av många konstnärer tillsammans i harmoni, utifrån byggnadens grundidé, och ändå i vad som verkar vara den mest fulländade frihet. I England och Irland kräver den allmänna meningen att man ger uppdragen till de sämsta konstnärerna, medan här har inflytandet från en prins, klokheten hos en socialistisk kulturminister och uppskattningen från den mest bildade av nationer möjliggjort uppdrag åt de bästa. Dessa mytskapare och maskskapare har arbetat tillsammans som om de tillhörde en enda familj, de storslagna murarna där teglet har råa ytor, olika storlekar och nyanser, befriar byggnaden från all känsla av mekaniskt utförande; Gyllene salens ­mosaikklädda väggar; målningarna i samman­trädessalarna; freskmåleriet på större väggytor med ämnen från svensk mytologi; gjutjärnet och möblerna som erinrar om historien och ändå är så uppfinningsrika; skulpturer i marmor och i brons, ibland med mytologiska motiv, ibland med kända svenskar, nakna som om de stigit ner från någon romersk himmel; all denna nyskapelse som samtidigt påminner om ett omätbart förflutet; all denna mångfald, all denna enhet hade knappast varit möjlig om inte en kärlek till Stockholm och en tro på dess framtid så till den grad hade uppfyllt människor av helt olika sinnelag, samhällsklasser och yrken att de här närapå åstadkommit det ­yttersta av mirakel, den innersta drömmen hos alla religioner: kärleken till sin nästa. Inget verk jämförbart till idé och utförande har skapats sedan de italienska städerna kände det upphetsande hos ­renässansen, för mitt i nuets individualistiska anarki, en anarki som tycks bli allt starkare, allt våldsammare, har här än en gång inordning, formvilja och känslan för de mänskliga behoven gjort sig gällande.”

Yeats, irländaren, hyllar Stockholms stadshus som ingen svensk, vare sig då eller senare. Främlingens blick kan behövas för att lära oss att se vad vi har i vår omedelbara närhet. För Yeats blir det nybysantinska Stads­huset en exotisk uppenbarelse. Det kommer att ­fogas in i den Bysansmytologi han skapar under de kommande åren, det kommer att förnya hans diktning; två av hans allra viktigaste dikter, ”Sailing to Byzantium” och ”Byzantium” har sannolikt Stadshuset att tacka för sin existens. Och Yeats är en av de få Nobelpristagare i litteratur som skriver flera av sina bästa verk efter priset.

Stockholms stadshus under uppbyggnad, 1921. Foto: Gustaf W Cronquist

Förverkligandet av Stadshuset var långt ifrån så harmoniskt som Yeats beskrev det. Både före och efter invigningen mötte det kritik. Under rubriken ”Medusa i Gyllene Salen ett opassande skämt” skrev Hakon Hedemann-Gade i Stockholms Dagblad i mars 1923: ”Med sina allt uppslukande ögon och ormliknande hårtestar äger [hon] en grotesk vildhet, som nästan kan tävla med karaktären i vissa negerstammars masker.” Orden är menade som ett hån – Mälardrottningen var en ovälkommen främling – men de pekar i stället på det starka och djärva i utförandet av henne. Vi möter den stora konstens vitaliserande förening av det välbekanta med det främmande. Fast i det ängsliga Sverige skrämde en kvinnofigur som förenade det beskyddande med det kraftfulla, det sköna med det mäktiga och ­vakande – motsatser som i andra kulturer varit oupplösliga i en kult, exempelvis hos grekerna i ­deras dyrkan av Athena, också hon beskyddarinna av en stad.

Mälardrottningens ”allt uppslukande ögon” är inte enbart en konstnärlig effekt. Till sitt väsen är hon en variant av vishetens gudinna och som sådan är hon både allseende och genomskådande. Mälardrottningens blick fordrar något av oss som möter den, och den ser igenom dem som inte fyller hennes fordran.

Vari består då Mälardrottningens fordran? Jo, att de som har makten över Stockholm handskas med vår stad och dess invånare med respekt och kunskap, med ”kärleken till sin nästa” med Yeats ord, och utan egen vinningslystnad och förakt för kultur och bildning.

Annons

Mälardrottningen i Gyllene salen i Stockholms stadshus.

Foto: Holger Ellgaard Bild 1 av 4

Stockholms stadshus.

Foto: Arild Vågen Bild 2 av 4

William Butler Yeats (1865–1939), fotograferad 1922.

Foto: IBL Bild 3 av 4

Stockholms stadshus under uppbyggnad, 1921.

Foto: Gustaf W Cronquist Bild 4 av 4
Annons
X
Annons
X