William Butler Yeats fotograferad runt 1930.
William Butler Yeats fotograferad runt 1930. Foto: IBL

Yeats ger nya svar på eviga frågor

Gammalt måste dö för att nytt ska kunna födas. William Butler Yeats dikter försökte fånga själva försvinnandet i flykten och göra konst av de spår som blir kvar. SvD-medarbetaren Carl-Johan Malmberg beskriver i sin nya bok poetens kamp mot ”Försvinnandets Furia”.

Publicerad

Yeats har rykte om sig att vara en svår poet som ofta gäckar sina läsare med gåtfulla utsagor och komplicerade bilder, inte sällan möter han oss med ett slags brutalitet. ”Yeatsdikten anpassar sig aldrig smidigt till konventionerna för vitterheten: den iklär sig hellre en absolut och ovillkorlig intimitet. Det är huvudkällan till hans styrka som poet, men också till hans benägenhet att oroa dem som skyr versrader som ofta är anslående utan att vara tydliga, laddade utan att vara klara”, menar litteraturvetaren och Irlandsspecialisten Declan Kiberd.1 Själv talar Yeats om sin dragning till det svåra, sin fascination of what is difficult och de problem det medför också för honom själv. Men hans dikter är också enkla påståenden och raka frågor. Som i första delen av ”Nineteen hundred and nineteen” där han kort och gott slår fast:

Man is in love and loves what vanishes,