Annons

Carl-Johan Malmberg: Yeats diktning bytte riktning efter 50-årskris

William Butler Yeats ofta våldsamma dikter efter fyllda 50 står i stark kontrast till hans ungdoms stjärnbeströdda lyrik. Historikern Roy Foster visar i sin biografi att negativismen hade rötter i personliga besvikelser.

Publicerad
W B Yeats, fotograferad 1933.
W B Yeats, fotograferad 1933. Foto: Pirie MacDonald

Vilhelm Ekelund skrev en gång i en aforism: ”Den som vill vara sin egen mythologi får icke vara rädd för att det med tiden blir tomt omkring honom”. Sannolikt tänkte han på Oscar Wilde - den Wilde som sa ”I think a man should invent his own myth” och ägnade sitt liv liksom sin konst åt intensiv självmytifiering. Wildes främste arvtagare på den punkten var också han irländare: den drygt tjugo år yngre poeten William Butler Yeats (1865-1939). För honom liksom för Wilde var litteraturen en scen och poeten en aktör, rastlöst inbegripen i att utforma sin roll. ”Det poetiska jaget måste vara en dramatiker med poeten som åskådare”, sa Yeats 1916 i ett föredrag. Det kunde Wilde ha sagt. Men den teater som i slutändan ledde Wilde till ensamhet och isolering, gav Yeats maximal berömmelse, en ledarroll bland sina likar, politiska uppdrag och Nobelpris - och en svärm av beundrare från samhällets toppskikt, inte minst vackra och rika kvinnor. När Yeats dog 1939 var han den engelskspråkiga världens störste poet med alla uttrycksformer och kanaler till sitt förfogande. Hade han levt i dag hade han förmodligen handskats lika skickligt med tv och internet som han gjorde med sin tids tidningar och radio.

W B Yeats, fotograferad 1933.

Foto: Pirie MacDonald Bild 1 av 1
Annons
Annons
Annons
Annons