Annons
Recension

Lars Wivallius. Skojare och skaldWivalliusdiktade fritt i fängelset

Den mångförslagne diktaren Lars Wivallius fortsätter att fängsla. Årets andra bok om skalden är skriven av latinprofessorn Birger Bergh och är lika underhållande som lärorik, skriver Thure Stenström.

Publicerad

I dessa dagar, då svenska humanister uppmanas att bli internationella genom att skriva fler böcker om Proust och Balzac - som om fransmännen inte skulle klara sådant själva! - har latinprofessorn i Lund Birger Bergh skrivit en alldeles utsökt liten bok om en svensk klassiker. Lars Wivallius. Skojare och skald heter den. Volymen är mättad av sakkunskap och fyndig språkkonst och formligen sprakar av spiritualitet och berättarglädje. Man läser den i ett enda nafs och tänker: vilken förlust om svenska humanister slutade skriva sådant!
Men så handlar boken också om det mest osannolika människoöde som det svenska 1600-talet kan uppvisa. Den unge närkingen Lars Wivallius fick en ganska mager universitetsutbildning i Uppsala men skrev trots detta alldeles obehindrat på latin, franska, holländska, italienska, tyska och alla möjliga andra språk.
Och en ledigare, ljuvligare och lekfullare svenska än den han åstadkommer i till
exempel ”Klagovisa över denna kalla och torra vår” eller ”Ack Libertas, du ädla ting” går bara inte att hitta!

Till det otroliga hör, att den drivne versmakaren i privatlivet var en durkdriven bluffmakare. Lars Wivallius tillbragte sin levnad med att låna utan att betala tillbaka, stjäla, bluffa, sol- och våra sig fram, ofta under falska adelsnamn. I Danzig kallade sig denne skrupelfrie och världsvane bedragare för friherre Erik Gyllenstierna, i Strasbourg för greve Svante Stenbock. När han inte stod inför skranket, åtalad för stöld och lurendrejeri, satt han i fängelse.
Och att han med jämna mellanrum - både ute i Europa och här hemma i Norden - hamnade i kurran, var egentligen det bästa som kunde hända den svenska litteraturen. Ty bakom galler var språkgeniet Lars Wivallius formligen i sitt esse och utvecklade storslagen lyrisk kreativitet. Smidd i bojor skrev han om friheten och naturen så hänförande, att vem som helst kan smälta.
Inte att undra på att han slog blå dunster i ögonen på sina domare
och fångvaktare, ända till den grad att de ibland hjälpte honom att sjappa.

Annons
Annons
Annons