X
Annons
X
Recension

Fyrväktaren Wintersons prosa lyser i mörkret

I "Fyrväktaren" är det berättelserna som sprider ljus och upprätthåller liv. Den brittiska författaren Jeanette Winterson är själv en benådad berättare - "den här läsaren tappar andan och förnimmer skönlitteraturens innersta väsen", skriver Lina Sjöberg.

En bok om ljus, en bok om kärlek, en bok om berättelser. Och i Jeanette Wintersons nya roman Fyrväktaren är ljus, kärlek och berättelser synonymer.
Det handlar om Silver, ett barn som kommer till av en slump och som förlorar sin mor av en slump, som får ta med sig sin hund och flytta in hos fyrväktaren, eftersom ingen annan i staden Salt kan förstå vad de ska med henne till. Inne i fyren råder mörker, men fyrväktaren Pew är ljuset självt genom sina berättelser. De handlar visserligen om mörker, men en berättelse om mörker går inte att återge utan ljuset som förutsättning.

Han berättar om pastor Dark, vars liv klyvs itu av svartsjuka. Han lämnar den han älskar och gifter sig med en annan, och återfinner den han älskar, lever dubbelliv tills hans älskade får reda på det, då han förlorar henne och sig själv och alla begrepp om mening. Silver äter "korv med mörker", men lever av berättelserna, och börjar själv
berätta.
Ett metonymiskt stycke i boken handlar om en kapten vars skepp förliser och som överlever genom att berätta alla berättelser han kan i väntan på räddning. När alla historier är slut berättar han sitt eget liv, som om det vore en berättelse. Och till slut ser han fyrens ljus, och tänker sig att ljuset är ett rep som drar honom mot land. Och han överlever.

Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X