X
Annons
X

Anders Burman: Winckelmann och den unika imitationen

Det faktum att estetikens idéhistoria går tillbaka till den grekiska antiken, med Platons, Aristoteles och andra tänkares diskussioner om skönhetsbegreppet och konstens betydelse i den frie mannens uppfostran, hindrar inte att det var först vid mitten av 1700-talet som estetiken institutionaliserades som en egen akademisk disciplin, med den tyske filosofen Alexander Gottlieb Baumgarten som första företrädare. Tidigare under samma sekel hade hoven och kyrkan förlorat sitt monopol på konsten, vilket öppnade inte bara för offentliga konstutställningar utan också för konstkritiken och det moderna konstbegreppet, det vill säga att måleri, skulptur, arkitektur, musik och poesi började uppfattas som en begreppslig enhet, "de sköna konsterna". Till allt detta kan läggas att årtiondena vid 1700-talets mitt – som följaktligen utgjorde det estetiska fältets konstitueringsfas – också var tiden för konsthistoriens framväxt. Just den utvecklingen är nära förknippad med
Johann Joachim Winckelmann. Det var han som i sitt stora trebandsverk "Geschichte der Kunst des Altertums" (1764–67) för första gången fogade samman begreppen konst och historia i en radikal omtolkning av den grekiskantika konsten och skulpturen.

När Winckelmann publicerade sitt epokgörande verk var han inte något okänt namn i lärda europeiska kulturkretsar. 38 år gammal hade han nio år tidigare, 1755, gjort succé med sin korta debutskrift "Tankar om imitationen av de grekiska verken inom måleriet och skulpturen". Förstaupplagan tog snart slut och året efter utkom den i en ny upplaga tillsammans med tre nyskrivna texter, "Brev angående tankarna om imitationen av de grekiska verken inom måleriet och skulpturen", där författaren lekfullt ikläder sig rollen av en anonym kritiker av resonemangen i huvudskriften, "Förtydligande av tankarna om imitationen av de grekiska verken inom måleriet och skulpturen", där dessa kritiska synpunkter i sin tur besvaras samt en i sammanhanget något apart text om en mumie i ett kungligt antikkabinett i Dresden. Med undantag för den sistnämnda delen har denna skrift nu – efter drygt 150 år – kommit ut i en smidig svensk översättning av Sven-Olov Wallenstein, som också skrivit en längre klargörande efterskrift där Winckelmann placeras in i sitt estetikhistoriska sammanhang.

Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X