Annons

Steve Sem-Sandberg:William Gibsons virtuella verkligheter

William Gibsons debutroman "Neuromancer” kom att bli en enastående framgång. Dels berodde det på att Gibson var en för science fiction-genren osedvanligt driven stilist, dels också på att han lyckades haka i en teknologisk utveckling i precis rätt ögonblick. l dag umgås de flesta med begrepp som "cyberrymd" och "virtuell verklighet" som om de vore helt självklara, vilket de knappast var när Gibson debuterade. Framgången har dock ställt hårda krav på förnyelse. "Virtual light", Gibsons senaste roman, infriar dock inte helt de högt ställda förväntningarna.

Publicerad
William Gibson.
William Gibson. Foto: IBL

Det är inte alltid litteratur förnyas genom att stora andar plötsligt får för sig att göra allt annorlunda. Påfallande ofta kommer förnyelsen "underifrån", från genrer som i andra sammanhang nedlåtande betraktas som pur underhållningslitteratur. Vad betydde inte Dashiell Hammetts hårdkokta lakonismer för Hemingway, eller sydstatsgotiken och den muntliga berättartraditionen rör Faulkner – får att bara nämna två av modernismens portalfigurer? Numera löper påverkningslinjerna längs delvis andra stråk. I huvudsak torde det vara filmens berättarteknik som påverkar dagens författare, medan yngre filmare i sin tur får nya visuella impulser från musikvideon. Hur skulle det kunna vara på något annat sätt? Vi översvämmas av masskulturens bilder. Om detta inte skulle påverka också hur ord sätts fram på papper – eller dataskärmar – skulle litteraturen för länge sedan ha förvisats till det reservat där många redan anser att den hör hemma.

En sådan påverkningskedja är särskilt intressant att följa, om inte annat så därför att de enskilda länkarna i den är så lätta att identifiera. År 1968 gav science fiction-författaren Philip K Dick ut en roman som han gav den fyndiga titeln "Do Androids Dream of Electric Sheep": en gastkramande studie i en framtida värld, där striden står mellan "riktiga" människor och de naturtrogna kopior – androider – som det nu blivit möjligt att tillverka (se Fredrik Ekmans understreckare i gårdagens SvD). Länge ansågs boken i en trängre krets av science fiction-läsare för att vara en av Dicks bättre romaner, inte minst på grund av den existentiella konflikt den gestaltade. (Om en kopia av en människa i alla avseenden är perfekt- varför är den då ändå inte en människa?) Likväl skulle det dröja ett drygt decennium innan en bredare läsekrets fick upp ögonen för Dicks roman. Det skedde när Ridley Scott förvandlade boken till en lysande film, "Blade Runner", och denna film skulle i sin tur komma att påverka en ung, snart romandebuterande science fiction-författare, bosatt i Kanada: William Gibson.

Gibson räknade sig då till en yngre generation science fiction-författare som kunde genrens rekvisita- och stilförråd på sina fem fingrar men som också sett flera av de visioner som många av genrens stora drömt om realiseras: inte minst den snabba utvecklingen på datateknikens och informationsbehandlingens område. Gibsons koncept var i grund och botten mycket enkelt. Han tänkte sig en framtida generation av data-hackers som, genom ett "interface" kopplat direkt till hjärnan, visuellt kunde överblicka och genomfara den information som lagrats i världens databanker. Informationen förvandlades till ett slags artificiella landskap, "virtuella rum", som för dessa hackers var mera verkliga än det existerande fysiska rummet omkring dem och (det säger sig självt) oändligt mera lockande.

Annons

I DAG TER SIG IDÉN KANSKE inte särskilt märklig. Det lyckosamma för Gibsons del var dock att han hakade i den teknologiska utvecklingen vid exakt rätt tidpunkt. Informationsflödet var redan på väg att anta den mera sammanhängande struktur vi känner i dag (med datanätverk och flerfiliga informationsmotorvägar av typ Inter-Net). I dag umgås också var och varannan människa med ord som cyberspace och virtual reality som om de vore alldeles självklara; men det var de inte, inte då, inte vid den tid då Gibson började skriva.

Denna artikel var införd i SvD den 10 juni 1994. Det var samtidigt den första understreckaren som även publicerades på internet (”tillgänglig som elektronisk text i CyberCity”).
Denna artikel var införd i SvD den 10 juni 1994. Det var samtidigt den första understreckaren som även publicerades på internet (”tillgänglig som elektronisk text i CyberCity”). Foto: SvD:s arkiv

Detta i sig räcker väl inte för att förklara Gibsons enastående framgångar. Författaren till "Neuromancer", som debutromanen kom att heta, visade sig också vara en osedvanligt skicklig stilist, med en för genren ovanlig förmåga att föra samman ett avancerat high tech-språk med en på en gång kantig och rytmiskt följsam gatujargong. Också språkligt sett var "Neuromancer" en innovation:

The sky above the port was the color of television, tuned to a dead channel.

Så hade en science fiction-roman aldrig börjat förut; men bara denna öppningsmening säger allt om det mentala och fysiska landskap Gibson frammanar i sin roman.

Gibson visade också prov på en enastående förmåga att skapa förtätning i sina texter. Genom att fylla framställningen med till synes ovidkommande detaljer – sätt att klä sig, tala, äta: detaljer som inte har någon omedelbar bäring på själva händelseförloppet – suggererades en närmast hisnande känsla av verklighet.

Det är i första hand här som Ridley Scott känns som en förebild. Det sätt på vilket han visar på det myllrande människovimlet i gaturavinerna under de höga skyskraporna i "Blade Runner" känns igen som stilmedel också hos Gibson. En framtid tar form som i detaljerna är överväldigande konkret och samtidigt kyligt abstrakt. Mycket av den episka kraft Gibson lyckas utvinna ur "Neuromancer" kommer av pendlingen mellan dessa båda extremer. Den urbana världens påträngande stofflighet, och cyberrummets nakna isvidder. Vad som sedan sker är historia. Efter framgången med "Neuromancer" inleddes olika, Mer eller mindre esoteriska ansträngningar att göra teori av Gibsons fiktionsvärld. Gibson sattes också själv på rätt hårda prov när det gällde att följa upp framgången och samtidigt förnya sig litterärt. De två följande romanerna, "Count Zero" och "Mona Lisa Overdrive'", som tillsammans med "Neuromancer" bildar en löst sammanhållen trilogi, har inte samma intensitet och frammanar inte samma andlösa närvarokänsla.

Det är på sätt och vis förklarligt. Cyberrummet är redan inmutad terräng och Gibsons språk redan bekant för läsarna. Men huvudorsaken är en annan. Skrapar man litet på det sofistikerade ytskiktet i Gibsons romaner är det ett rätt enkelt intrigmaskineri som träder fram. Huvudpersonen Case i "Neuromancer" vill ingenting annat än att träda in i cyberrummet igen. Vissa krafter är beredda att ge honom tillträde dit, på villkor att han tjänar deras intressen. Undan får undan vidgas cirklarna för att till slut mynna ut i en kosmisk komplott där två stora affärskonglomerat slåss om herradömet över cyberrymden. Vad som börjar som en gåta slutar på klassiskt chandlerskt vis i en konspirationsroman, där hjälten bara visar sig vara en liten bricka i ett stort spel. Rådbråkad lämnar han slagfältet, berövad sin kvinna och merparten av de illusioner han inledningsvis närt.

DET FINNS NATURLIGTVIS en gräns för hur länge man kan turnera detta genrerecept och samtidigt förbli effektiv som författare. l Gibsons senaste roman, Virtual Light, (Viking, 296 s; en svensk översättning aviseras från Norstedts i höst) märks dock, åtminstone till en början, en ansats till att göra någonting annat.

Romanen utspelar sig i en mera närliggande framtid, ett Kalifornien som efter den länge fruktade jordbävningen delats upp i en nordlig och en sydlig del. Huvudpersonen, Berry Rydell, är en polisman som misslyckats i sin karriär. Hans största misstag består dock inte i att han kört sin bepansrade bil rakt in i en rik familjs vardagsrum, en gruvlig förseelse i ett USA där hemfridsbrott kan likställas med mord, utan att han misslyckats med att hamna i fokus får TV -programmet "Cops in trouble" – den enda säkra karriärvägen för en polis i denna hypermedialiserade värld.

Hans chef förbarmar sig emellertid över honom och skickar honom till San Francisco. Jakten på ett par stulna glasögon, vilka på traditionellt Gibsonmanér bjuder på inblickar i virtuella verkligheter, för honom i kontakt med ett ungt kvinnlig cykelbud, Chevette, som bor i ett slags slumstad, organiskt uppförd på och inunder den efter jordbävningen om än inte helt kollapsade så åtminstone som trafikled obrukbara Golden Gate-bron.

Här märks en tydlig samhällskritisk ansats. TV och övriga visuella media har helt övergivit ambitionen att spegla verkligheten; i stället skapar de verklighet genom att direkt gripa in i och påverka skeenden. Också på ett mentalt plan löper en förkastningsspricka mellan den del av verkligheten som är synlig (i media) och den som hamnat i mediernas skuggsida. l skildringen av livet i kåkstaden på bron finns en tydlig strävan att gestalta en livsform som av nödvändighet måste uppstå när samhället inte längre uppfattas som en solid enhet, utan splittrats i olika sociala och etniska enklaver. Det sägs t o m uttryckligen i romanen:

We are come not only past the century’s closing, he thought, the millennium turning, but to the end of something else. Era? Paradigm? Everywhere, the sign of closure.

Modernity was ending.

Here on the bridge, it Iong since had.

Denna föreställning om ett rämnat samhälle, vars understa skikt helt hamnat i händerna på kriminella organisationer, är stundtals mycket övertygande gestaltad. Bilden av denna komplexa och svåröverblickbara värld förtas dock av den relativt raka hunt and chase-story som Rydell småningom dras in i och under vilkens lopp han möter och småningom oskadliggör flera skurkar av närmast demoniskt ondskefull natur. (Det originella består här bara i greppen, som att yrkesmördarna visar sig vara avhoppade ryssar och att Chevette när hon till slut faller får sin hjälte och räddare inte tänker så mycket på hans vackert skarpskurna ansikte som på hans snygga bak. Men detta är bieffekter, elegant turnerade och Infogade som alltid hos Gibson, men ändå just effekter.)

ATT GIBSON l FÖRSTA HAND är författare av underhållningsromaner förtar inte värdet av hans insatser. Han har tveklöst äran av att ha introducerat ett delvis helt nytt idiom i litteraturen vilket, de skruvade effekterna till trots, upplevs som betydligt mera trovärdigt än det traditionella skrivsätt hans företrädare såväl inom science fiction- som deckargenren begagnade sig av, företrädare vilka han nu effektivt förpassat till glömskan.

Det har inte bara med berättelsens puls och Andning att göra, utan om en effektivitet i texten som kommer av att Gibson helt fräckt låter bli att ta hänsyn till frågor som rör karaktärernas psykologiska trovärdighet. När Gibson är som allra bäst – och det är han i vissa partier i "Neuromancer" – skulle man rentav kunna säga att han rejält ruckar på det paradigm vi levt i sedan Descartes tid: nämligen föreställningen om världen som uppdelad mellan ande och materia; mellan ett iakttagande subjekt och en från subjektet lösskild tingvärld. När hans datacowboys "jackar in" sugs de in i en värld där gränserna mellan verklighet och dröm är upplösta. l detta cyberrum är människan både ande och ting, individ och maskin; samtidigt sig själv och någonting oändligt mycket större. l denna kontext blir frågan vem jag är fullkomligt ovidkommande. Det enda avgörande är vem jag tillhör, vem jag arbetar får.

Se där hur människan blir uppfattad och uppfattar sig själv i en värld där moderniteten kollapsat. Men det intressanta är att Gibson i gestaltningen av detta tillstånd, på sätt och vis verkligt redan i dag, snarare är behjälpt än hindrad av genrekonventionerna. l kriminal- eller science fiction-romanen är handlingen överordnad personskildringen. Det spelar ingen roll hur konstfullt porträttet av hjälten än är tecknat. Om inte handlingen övertygar (genom sin logik och inre konsekvens) tappar läsaren genast intresset.

Gibsons styrka som författare är att han lyckats fota denna handlingsestetik på en trovärdig förklaring till varför individen berövats sin autonomi. För att gripa tillbaka till inledningen av denna artikel omintetgör Gibson helt enkelt det dilemma som Dick och sedan Ridley Scott byggde bok och film på. Hos Gibson har inte bara människan och maskinen smält samman. Människan överlevertom sin biologiska existens i form av den information som finns lagrad om henne i cyberrummet. Kopian blir alltså viktigare än originalet och det virtuella rummet "verkligare" än det verkliga. Mot bakgrund av detta ter sig många andra skildringar av hur alienerade individer famlar efter fäste i ett post-industriellt samhälle snarast som blek efterklangsmodernism i jämförelse. Gibson tar inte bara aktiv del i den samhällsutveckling han skildrar; han har också vett att ta de yttersta litterära konsekvenserna av den.

Laddar…
Annons
Annons

William Gibson.

Foto: IBL Bild 1 av 2

Denna artikel var införd i SvD den 10 juni 1994. Det var samtidigt den första understreckaren som även publicerades på internet (”tillgänglig som elektronisk text i CyberCity”).

Foto: SvD:s arkiv Bild 2 av 2
Annons
Annons
Annons