Annons
X
Annons
X

Wikileaks – del av den nya mediemakten

Traditionella medier är sedan länge inte ensamma om att förmedla nyheter. Via mobil, blogg och twitter kan vem som helst rapportera. Men för ett demokratiskt samhälle är det viktigt att ställa sig frågan: vad är dessa informatörers agenda, varför kommer uppgifterna just nu?

UNDER STRECKET

Under de senaste dagarna har vi mötts av nya avslöjande rapporter om de amerikanska baksidorna av kriget i Afghanistan. Internetorganisationen Wikileaks publicerar nu närmare 92 000 dokument som vittnar om en verklighet som inte helt stämmer överens med den officiella, åtminstone av traditionella nyhetsmedier i väst framförda, bilden av kriget. Händelsen illustrerar ett fenomen som väcker intressanta frågor kring ett mediesamhälle i ständig förändring och där definitioner av nyheter och journalistik utmanas.

Sydsvenska Dagbladets chefredaktör Daniel Sandström skriver att Wikileaks nu får ”räknas som en riktig maktfaktor, både medialt och politiskt” (27/7 2010). Det är oundvikligen så att organisationen nu inte bara uppmärksammats utan även verkar ha byggt upp ett förtroendekapital bland allmänheten. Det kan åtminstone vara ett sätt att tolka den rädsla som går att läsa mellan raderna i uttalanden från politiska makthavare i USA. Men vad är de egent­ligen rädda för? Det finns fog för att anta att det handlar om en uppgivenhet i kampen mot olika medieaktörer om att förmedla sin bild av verklighet och verksamhet.

Vad vi upplever i dag är ett tydligt trendbrott på det journalistiska området. Ända sedan den moderna journalistiken formades på 1920-talet har det skett förändringar av yrkesideal, normer, värderingar och regelsystem. Men i takt med medieteknologisk utveckling och politiska reformeringar i flera stater under slutet av 1980-­talet och början av 1990-talet, har ett nytt mediesamhälle och journalistiskt fält skapats. Därmed öppnas också för förskjutningar av maktbalanser rörande informationsspridning och bilden av verkligheten.

Annons
X

Övergången från det socialt trygga välfärdssamhället till det neoliberalt marknadsstyrda samhället var en tydlig maktförskjutning. Den är historiskt sett väldigt stor och inbegriper såväl sociala, ekonomiska, politiska som kulturella faktorer.

Nya aktörer på en öppen mediemarknad innebär att den politiska apparaten har väldigt svårt att kontrollera bilden av sin verksamhet. Utmaningen för den politiska sidan är just att återta synlighetsstyrningen, vilket blir avhängigt dess förmåga att anpassa sig till mediernas logik och omvandla den till sin egen. Detta har varit föremål för en ständig kamp mellan politiska makthavare och journalister. Med exemplet Wikileaks har denna kamp eskalerat till högre höjder.

För den amerikanska administrationen har framför allt offentliggörandet av videon Collateral Damage i april, och i skrivande stund också hemligstämplade dokument rörande kriget i Afghanistan, inneburit ett intensivt arbete för att försöka upprätthålla (eller återupprätta) ett förtroende hos allmänheten. Ett arbete som andas uppgivenhet, med tanke på hur nya medieformer och journalistiska aktörer alltmer fungerar som en informationstörstande allmänhets kunskapskran, och den enda som serverar äkta och rent vatten.

Stäng

KULTURCHEFENS NYHETSBREV – veckans viktigaste kulturtexter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Allt detta illustrerar hur nyhetsproduktionsprocessen har förändrats radikalt jämfört med för bara några år sedan. Tidigare har journalister varit de som grävt fram nyheter, satt ihop dem och rapporterat till en allmänhet. Vad Wikileaks gör, och som också varit framträdande allt sedan bloggar och andra sociala medier slog igenom via internet, är att vända upp och ned på den traditionella nyhetsproduktionskedjan. Denna har förändrats i den mån att läckor från och via den alternativa mediesfären nu mer och mer utgör basen för den tidigare källkritiska och researchbetonade verksamheten av journalist­yrket. Allt från reella ting till skvaller läcks till redaktioner där journalister under helt nya förutsättningar än tidigare (större tidspress, ökad konkurrens) säkerligen kan känna sig tvingade att ta in och sprida information som inte alltid varit från de säkraste källorna.

    Ett tydligt exempel på denna omvända nyhetsproduktionskedja är tsunamikatastrofen i Asien 2004. De bilder som nådde en global publik kom inte från pressfotografer utan från amatörfilmande turister som fångade katastrofen på film. Bilderna kunde spridas direkt via nätet innan redaktioner och journalister stolt kunde visa upp de mest omskakande bilderna genom egna kanaler. Fenomenet ”medborgarjournalistik” hade därmed fått sitt största genombrott sedan fallet med Rodney King 1991.

    I andra delar av världen syns liknande strukturella omvandlingar av nyhetsförmedlingen och journalistikens form, också i länder som inte alltid räknas till de mest teknologiskt och infrastrukturellt utbyggda. I Iran hölls förra året ett omdiskuterat presidentval som utlöste en våg av oroligheter. Regeringen blockerade såväl utländska som nationella nyhetstjänster från att bevaka händelserna, men många iranier använde sociala nätverk och andra webbplatser för att kringgå censuren. Ögonvittnesskildringar av blodigt undertryckande av protestanter sändes ut minut för minut. När en passiv åskådare vid namn Neda Agha-Soltan sköts till döds, blev det upprörande bilder tagna med mobiltelefonkamera som postades till Facebook och spreds därigenom.

    Två amerikanska forskare vid namn William A Hachten och James F Scotton diskuterar i boken ”The World News Prism: Global Information in a Satellite Age” (2006) hur nyhetsmedier, egentligen oavsett medieform, har förändrats radikalt beroende på den informationsrevolution som skett. De menar att ”news communication is being dramatically affected by ongoing revolutionary changes in communication satellites, computers, digita­lization, miniaturization, and the Internet”. Detta har dock pågått under ett antal år nu och börjar framstå som en självklarhet. Det intressanta i sammanhanget är inte att detta sker, utan snarare vilka konsekvenser processerna får. Wikileaks står nu som den starkast lysande stjärnan på den alternativa mediesfärshimlen, vilken utgörs av bland annat organisationer, ofta nätbaserade, som agerar för att uppnå social förändring genom att utmana traditionella sociala institutioner som till exempel stora medieföretag. Utifrån en demokratisk synvinkel kan detta betraktas som en uppenbar positiv utveckling: att människor har möjlighet att ta del av alternativa bilder av verkligheten och inte alltid är utlämnade till stora medie­bolags egna intressen.

    Men med Wikileaks väcks ett antal synner­ligen adekvata frågor som rör makten över agendan, den dagordning som länge styrt mediernas nyhetsjournalistiska intentioner och innehåll. För en utgivare kanske detta inte är det mest intressanta, snarare huruvida de uppgifter som kommer ut är sanna eller inte. Men för ett demokratiskt samhälles medborgare och för upprätthållandet av en stark rättsstat, är det definitivt av intresse att diskutera frågor som till exempel: vilka syften ligger bakom publiceringarna? Varför kommer de just nu?

    När organisationen i april offentliggjorde videon Collateral Damage, hade förmodligen en majoritet av allmänheten aldrig hört talas om varken Wikileaks eller dess grundare Julian Assange. Men organisationen grundades redan i december 2006 och har sedan dess publicerat dokument som avslöjat allt från dumpning av giftigt avfall utanför Afrikas kust till militära manualer för USA:s drivande av fängelset på Guantanamo.

    Utåt sett har Wikileaks företrädare poängterat hur deras syften bygger på en uppfattning om att demokratin behöver stärkas och genom att avslöja korruption och skapa genomskinlighet i administrationers och regeringars agerande, är man på rätt väg (New York Times, 26/7 2010). Detta är naturligtvis en självklar officiell hållning och med all sannolikhet deras övertygelse. Men den kanske mest intrikata och inofficiella bakgrundsförklaringen kan skönjas i en samtidsdiskussion om politiska och mediala sfärer.

    Videon Collateral Damage visar hur amerikanska helikopterstyrkor i Bagdad till synes samvetslöst och medvetet skjuter ihjäl och skadar civila, inklusive barn. Den skapade debatt kring den amerikanska militärens agerande samt kring den ”sanning” om kriget som ansvariga politiker förde fram. Dessutom illustrerade publiceringen av videon hur mångfacetterat dagens informationssamhälle faktiskt är och hur svårt det är för den traditionella journalistiken att hantera nya medieformer.Förhållandet mellan dessa nya informationsspridare som Wikileaks de facto utgör, och det som i USA benämns ”mainstream media” är intressant i sammanhanget av den enkla anledningen att de har väldigt olika förutsättningar men kanske mer likartade agendor än vad som förevisas.

    De stora tv-bolagen gav inte någon anmärkningsvärd uppmärksamhet åt videon utan gömde den bakom andra nyheter som ansågs viktigare (som exempelvis Tiger Woods otrohetsaffärer vid samma tidpunkt). Detta kan tolkas som ett uttryck för tydlig populistisk nyhetsvärdering, men mer intressant är att placera den isolerade händelsen i ett större medieperspektiv. Förgreningar och kopplingar mellan politiker och mediebolag i USA är numera till stor del uttalade och därmed öppna för diskussion kring vilka konsekvenser som ägarförhållanden i det oligopol som råder i medievärlden i dag kan få.

    Mediemarknaden är en åsiktsmarknad där intressen och ekonomiska incitament ofta vinner över den fria debatten. Att medieföretagen numera tvingas hantera den nya mediesfär som uppkommit och som Wikileaks representerar, betyder att man till slut måste retirera från tidigare givna ståndpunkter och i stället inbegripa och dra nytta av teknikens möjligheter. Åtminstone om man som journalistisk företrädare säger sig värna om det demokratiska samhällets välmående.

    Med tanke på att det under senare år vuxit fram en stark sida av alternativa verklighetsyttringar, är det rimligt att anta att det inte enbart är den tekniska utvecklingen som ligger bakom, utan även ett växande missnöje mot den traditionella journalistikens rapportering om den värld som omger oss. Därmed finns det utrymme för en organisation som Wikileaks att arbeta metodiskt för att uppnå den förändring som avses. Genom att offentlig­göra hemligstämplat videomaterial och dokument öppnar man inte bara för uppmärksamhet utan i förlängningen också möjligheter att uppnå det potentiella syftet: att skapa opinion mot den amerikanska krigföringen och få Europa och andra delar av världen att gå samman i protest.

    Misstron mot de etablerade medierna kan även skönjas gentemot den parlamentariska politiken. Framväxten av flertalet politiska motpoler syns bland annat i olika i NGO:s (Non Governmental Organisation) och i enfrågerörelser som agerar på ett globalt plan. Även här finns alltså en grogrund för Wikileaks form av motstånd mot det etablerade politiska systemets agerande. Att man dessutom använder nätet som kanal skapar knappast färre politiska motståndare.

    Med andra ord finns det all anledning att tro att situationen kommer förändras ytterligare inom en snar framtid. Åt vilket håll beror dock till stor del på hur samhällets medborgare faktiskt engagerar sig i både politiska och av medieformer präglade sfärer – något som förutsätts i all form av demokratisk samhällsbyggnad.

    Michael Krona
    är fil dr i medie- och kommunikationsvetenskap vid Malmö högskola.

    Annons
    Annons
    X
    Annons
    X
    Annons
    X