Annons

Kristoffer Leandoer:Wijkmark var som mest hemma i det främmande

Carl-Henning Wijkmark (1934–2020).
Carl-Henning Wijkmark (1934–2020). Foto: Dan Hansson

Ett genuint intresse för åsikter och livshållningar som man inte själv nödvändigtvis omfattar borde vara en förutsättning för varje intellektuellt samtal. Mer än någon annan representerade Carl-Henning Wijkmark en sådan lidelsefullhet i sin blick på tillvaron och litteraturen.

Under strecket
Publicerad

Högt upp på listan över litterärt omöjliga ämnen återfinns följande: en helt realistisk redogörelse för ett dödsfall, skriven i jagform. För vissa författare utgör just dessa ämnen en särskild lockelse, som om det var en självklar uppgift för litteraturen att överskrida dessa gränser och därigenom, åtminstone på papperet, ge den mänskliga existensen en form av tyngdlöshet. Till dem hör definitivt Carl-Henning Wijkmark, som i sina böcker närmast programmatiskt utvidgar domänerna för det som går att säga i en skönlitterär text – Tredje riket som svart erotiskt lustspel i debuten ”Jägarna på Karinhall” (1972), den fortgående uppluckringen mellan människa och djur i ”Dressinen” (1983) – men ingenstans så radikalt som i den roman som kom att bli hans näst sista, den Augustprisbelönade ”Stundande natten” från 2007.

Redan Edgar Allan Poe prövade att skildra döden ur den döendes synvinkel, men snarare som sensation än som försök att utvidga det vetbara. Men den föregångare Wijkmark åberopar sig på är Tolstoj; genom att läsa dennes krigsnoveller finner romanens huvudperson en ”sista uppgift” på dödsbädden: ”jag ville försöka töja ut inte bara dödsögonblicket som Tolstojs soldat”, säger Wijkmarks jagberättare, ”utan hela sträckan fram till det ögonblicket.” 

Annons
Annons
Annons