Annons
Recension

Där vi en gång gåttWestö sjunger sin stads sång

Provinsstaden Helsingfors är huvudpersonen i Kjell Westös kollektivroman ”Där vi en gång gått”. Hans krönika över Finlands tidiga 1900-tal är ett läsäventyr som ska avnjutas långsamt, skriver Heidi von Born.

Under strecket
Publicerad

Den okände läsaren har på senare år fått en allt tydligare kontur. I Finland har man under några år skrivit om det förflutna. Det är som finländska författare av många kategorier känt ett kall: att berätta om det som varit för att lära av det som varit. Så har till exempel Pirkko Saisio skrivit om teaterår och lesbianism under 70-talet, Viviann Sjögren har livfullt skrivit om finlandssvenskt teaterliv under ungefär samma tid, en annan jämnårig kollega, Agneta von Koskull, har berättat om sitt fria vagabondliv i Finland och i Tyskland. Det är som om det funnits ett behov av att redovisa att det lilla landet i norr, ständigt i skuggan av det stora landet i öst, också haft en historia, värd att uppmärksamma, värd att lära av.
Kjell Westös länge väntade roman Där vi en gång gått är en roman med en stad som huvudperson. Provinsstaden Helsingfors står inför förvandling, ett växande mot större sammanhang. Westö börjar sin skildring 1902, en tid då man
ännu kunde försörja sig som lykttändare, en tid då syfilisen nästan tömde hela kvarter och då begreppet tjänsteflicka var ett skällsord men ett ok som måste bäras i tysthet. Redan efternamnet anger klass och tillhörighet.
Och staden hade sina osynliga gränsmärken. På de fina restaurangerna hängde den finlandssvenska societeten, i hamnen på enkla näringsställen söp finska byggjobbare och fabriksarbetare bort sina magra löner. Man visste sin plats. Rum för drömmar var det ont om.

Annons

Kjell Westö har valt ett ovanligt djärvt grepp i sin skildring av det finländska kollektivet. Han rör sig fritt och obehindrat med kända finlandssvenska och finska efternamn och förklarar trosvisst att ”påhittade personer måste heta något och alla kan inte heta Zbyzko eller Neeswårta”. Det ger läsningen en speciell lyster också om man inte är finländare, eftersom kontinuiteten i de gamla familjenamnen ligger som en tunn men avslöjande hinna över berättelsens olika faser. Det är släkterna Ramsay, Tollet, von Essen, Fazer och många fler som tilldelats roller, och några av dem återkommer som besvärjelser i olika scener, som speglar nationens födelse.
Den ständiga kampen mellan röda och vita blir belyst på ett realistiskt men sakligt sätt. Krigets avtrubbande sidor får ett sorts kyligt ljus. Westö lyckas skickligt visa de vitas tunna polityr, speciellt väl fångar han de okunnigas och bortskämdas förvirring i det kaos som uppgörelserna mellan vita och röda urartat i. Det är grymhet, det är hämndbegär, det är vanmakt.

Annons
Annons
Annons