X
Annons
X

Werup storartad och irriterande

Jacques Werup
Provliv 1-10
111 s. Albert Bonniers Förlag.

Förställningens dåliga samvete i svensk poesi - Jacques Werup. Men framförallt: ett den egna diktens samvete eller, med ett adekvatare ord, hjärta.
Werup är i dag tillbaka med en ny diktsamling, Provliv 1-10, sobert formgiven av Jan Biberg och med suggestiv omslagsbild av Jan Håfström. Det är en nästan rakt igenom storartad poesibok - om man gillar Werup, vill säga. Den som inte gör det lär stöna ljudligt bara av titlarna: "Facit", "Visum", "Relation", "Filter", "Transit".
För snart trettio år sedan låg malmöiten Werup i en dikt på mage i Kungsparken och önskade, i trots mot Milles Pegasusstaty, plantera sitt hjärta i marken "som en rova". Man kan småle åt den här demonstrativt jordbundna, orakade hållningen i dag. Men Werup är fortfarande upptagen av samma problematik, om än med en oändligt mycket säkrare språkarsenal. Klassicismens rena eter bekämpar han alltjämt, eller åtminstone det självbedrägeri som består i att man tror sig
kunna ersätta livet med ett slags tänkande, med utopier som i grunden är människan djupt främmande.
Likväl är det ju det vi dagligen gör: ersätter något vi inte vet vad det är med något vi inte vet att hantera. Och Werup har alltid varit beredd att vända på sina egna resonemang: självsäkerheten han ibland anar i sina ord är lika förhatlig som de idealisters retoriska flykter han ifrågasätter.
Aldrig har väl Werup skrivit poesi så genomblåst av uppbrottsvindar, av ett imperfektets vemod, av obeveklig självrannsakan som i höstens diktsamling. Under läsandet händer det att utsagor från förr ekar som en sorts antiteser; "varför ska vi / tala flytande svenska, / med grova skor och den pretentiösa känslan / av ansvar?". Just med anledning av dessa rader, från tidigt 80-tal, vill man tillägga att "Provliv 1-10" är en av Werups pretentiösaste böcker. Och en av hans bästa.

Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X