Hans-Roland Johnsson:Weil och Bataille förenades i sin dödslängtan

Georges Bataille gör i sin nyckelroman ”Himlens blå” upp med sin stränga domare Simone Weil. Han menar att kollegans helgonlika dödsförakt är nära släkt med hans eget vurmande för perverterad erotik, våld och offer.

Under strecket
Publicerad
Annons

När fascismens skugga förmörkade Europa under 1920- och 30-talen tvingades författare och andra intellektuella till ett tydligare politiskt ställningstagande. Till de franska författare och tänkare som anslöt sig till den socialistiska sidan hörde Georges Bataille. Vid tiden för Hitlers maktövertagande 1933 hade han redan börjat utveckla en högst personlig och egenartad filosofi med starka inslag av extatisk mysticism och transgressiv erotik som närdes av vålds- och dödslängtan. Det är inte utan anledning som Bataille har kallats för ”det ondas metafysiker”. Själv sade han att det han lärde ut inte var filosofi utan ett slags rus - han var inte filosof ”utan ett helgon, och kanske en dåre”. Han önskade revolt och det borgerliga samhällets ruin, men i övrigt hade han inte så mycket gemensamt med den kommunistiska rörelsen.

I romanen ”Himlens blå” - ursprungligen skriven 1935 men publicerad först 1957 - vilken delvis bygger på självbiografiskt material, tecknar Bataille en bild av intellektuellt engagemang i orostider och av revolutionens lockelse. Romanen är ett betydelsefullt vittnesdokument att ställa vid sidan av ”Människans lott”, André Malrauxs mästerliga roman från 1933 om kommunistupproret i Shanghai 1926.

Annons
Annons
Annons