Annons

Weeping WillowsWeeping Willows kör ett vinnande koncept

Med Magnus Carlson som crooner i vit blazer och krås mot en fond av stråkar, drar tankarna iväg till en exotisk James Bond-miljö.
Med Magnus Carlson som crooner i vit blazer och krås mot en fond av stråkar, drar tankarna iväg till en exotisk James Bond-miljö. Foto: Alexander Tillheden/Rockfoto

Jubileumsspelningen på Globen bjuder på idel bekanta toner, ett smäktande sound som fungerar friktionsfritt.

Under strecket
Publicerad

Berättelsen om 90-talet har på många sätt kidnappats av Henrik Schyffert. Visst var livet på Södermalm fyllt av ZTV, Weiron i ottan och ironiska berusningar på Galliano Hot Shots, men det fanns också en gravallvarlig sida. Till sorten som definitivt kunde hålla sig för skratt hörde Weeping Willows, och oavsett vad man tyckte om deras redan då kraftigt bakåtsneglande debutalbum när det begav sig, så är det svårt att bestrida att ”Broken promise land” var soundtracket till alla politiska samtal strax innan stängning på Kvarnen.

Att 20 år har runnit förbi mellan den tiden och deras jubileumsspelning på Globen är aningen svårt att greppa. Det skulle tidsmässigt kunna jämföras med att se The Beatles malplacerade i 1982, mitt bland new romantic-kajaler och assymetriska Human League-frisyrer, men Weeping Willows räddas av en tidlöshet i deras eviga nostalgi. Storbildsskärmarna innan spelningen visar svartvita tårpilar (Weeping Willows) i duggregn, alltmedan Joni Mitchell sjunger sorgset om ”The light” i högtalarna. Sedan går bandet på, backade av ett Gävle Symfoniorkester och ett arrangemang som inte hade gjort bort sig på Isaac Hayes ”Hot buttered soul”.

Annons
Annons
Annons