Annons
Recension

Steget efterWallander-industrin övertygar inte

Under strecket
Publicerad

Kurt Wallander är numera bliven industri på samma sätt som Martin Beck. Det är film, det är video (och dvd), det är tv. Inspelningarna rullar på i skift, huvudrollsinnehavarna avlöser varandra, och upp dyker ideligen misstänkt många utländska karaktärer som luktar mödosamt förhandlade samproduktioner lång väg. Och det vore lögn att påstå att stordriften inte har ett pris.

Wallander, som nu återigen ikläder sig Rolf Lassgårds anletsdrag, verkar här på en arbetsplats och i ett Ystad där ingen människa – och jag menar verkligen ingen – talar något som ens påminner om skånska eller något annat sydsvenskt idiom. Ingenting i någon exteriörtagning signalerar heller något Skåne eller något särskilt överhuvudtaget.
Förklaringen är att inspelningen av effektivitets- och kostnadsskäl har gjorts i Uddevalla och på annat håll i Västsverige, och resultatet är att allt som liknar miljöskildring och en lokal atmosfär, saker som normalt sett är rätt betydelsefulla i deckarsammanhang, helt har gått förlorade. Och därmed återstår, dessvärre, inte särskilt mycket.
Trots att manusförfattarna nästan är lika många som producenterna, eller möjligen just därför, är intrigmaskineriet en härva av gummisnoddar som låtsas vara en kvalitetsprodukt i borstat stål. Avsikten är att vi alla ska lära oss att bli bättre lyssnare och medmänniskor, men berättelsens dystra grundantaganden om vår avgrundsdjupa kontaktlöshet mitt i vardagstristessen får aldrig understöd av någon fungerande insäljning och övertygar i varje fall inte mig.

Annons
Annons
Annons