Recension

Walk the lineWalk the line

Under strecket
Publicerad
Annons

”Stadigt som ett lok, vasst som ett rakblad” så beskriver June Carter musiken Johnny Cash framför i filmen om de två.
Walk the line är en välgjord och respektfull ”biopic” om paret med tonvikten lagd på Johnny Cash. Den första halvtimmen är en lite omständlig men kanske nödvändig redovisning; från den fattiga uppväxten som bomullsplockare i Dyess i Arkansas med en hjärtlös far och en psalmsjungande mor, en älskad storebrors död, det första giftermålet och den misslyckade karriären som dörrförsäljare fram till kontraktet med Sam Phillips på Sun Records och inspelningen av I hear the train a´comin´, låten med vilken Johnny Cash tuffar in i muskikhistorien och allas våra hjärtan.

De första stapplande stegen i en artistkarriär fram till villan med fru och barn och pool brukar vara sig ganska lika. Sedan börjar det intressanta, så även i Walk the line. Ska vägen gå vidare uppåt, avbrytas av för tidig död eller sluta i fattigdom och misär? Alla möjligheterna låg öppna för Johnny Cash. Det som skiljer honom från andra är att han mötte sin jämlike och sitt livs stora kärlek June Carter och faktiskt höll ihop med henne från 1956, först i smyg, sedan gift från 1968 och fram till sin död 2003.
Man kan inte påstå att Joaquin Phoenix ”är” Johnny Cash men han gör att bra porträtt av honom och av hur en osäker och hunsad ung man växer i självförtroende och artisteri med upptäckten och uppskattningen av sin begåvning. Men också hur bräcklig även den största framgång kan vara när någon som känner till svagheterna petar i fasaden. Och så denna ständiga kamp mellan vad omgivningen säger att man bör och vad man innerst inne vill.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons