Recension

Ginger och RosaVykortsvackra bilder når inte hela vägen

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad
Annons

”Ginger och Rosa” är regissören Sally Potters (”Orlando”) snyggaste och mest konventionella film. Den utspelar sig i skuggan av Kubakrisen, i ett London där de två tonårsflickorna Rosa (Englert) och rödhåriga Ginger (Fanning) är oskiljaktiga. Liksom ungdomarna i Olivier Assayas ”Efter revolutionen” tumlar de runt i sexuellt uppvaknade, konstnärligt utforskande och politisk aktivism – men här med ett starkt systerskap i centrum.

Inledningsvis är det intimt, välberättat och varje tagning är utsökt komponerad. När flickorna vandrar på stranden är bilderna vykortsvackra och solen slår i linsen vid exakt rätt tillfälle. Sextiotalet är ljudsatt med perfekt jazz och rockmusik, rädslan för bomben sipprar ur varje radioapparat, och kvinnornas sits i samtidens radikala rörelser sätts under behövlig kritisk lupp.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons