X
Annons
X

Aron Aspenström: Vurmen för det unika gör alla städer lika

Södermalm, Kreuzberg eller Brooklyn – de flesta stadsdelar som förknippas med "autentiskt stadsliv" tycks förutbestämda att genomgå en förkonstlande kommersialiseringsprocess. Gentrifieringens mekanismer granskas i en ny antologi.

Brooklyn som flicknamn har ökat i popularitet i takt med gentrifieringen av stadsdelen i New York.
Brooklyn som flicknamn har ökat i popularitet i takt med gentrifieringen av stadsdelen i New York. Foto: MARK LENNIHAN/AP

I filmen "Smoke" (av Wayne Wang och Paul Auster) från 1995 kretsar handlingen kring en liten tobaksaffär i Brooklyn. Butiksägaren Auggie, spelad av Harvey Keitel, tar varje morgon ett fotografi över gatukorsningen utanför. Alltid samma kameravinkel, alltid samma tid på dygnet. "Ja, alla bilder är samma, men var och en är ändå olik de övriga", förklarar han. "Man har sina ljusa morgnar och man har sina mörka. Det är sommarljus och det är höstljus. Det är vardagar och helgdagar. Folk har rock och paraply, de har t-shirt och shorts. Det är samma gamla människor och det är nya människor. Ibland blir de nya de gamla. Ibland försvinner de gamla. Jorden vrider sig runt solen och varje dag faller solljuset ur en ny vinkel."

På många sätt är det här urbilden av det lokala i en stad, av det lilla sammanhanget i det stora: en liten kvartersbutik, med trogna stamkunder och historia på platsen; en informell mötesplats, genom vars fönster stadsdelens nyanser och skiftningar blir tydliga, även om utsikten över den oansenliga gatukorsningen tycks vara densamma varje dag. Varje liten del av staden är ju vardag för någon, och vad är en stad om inte ett oräkneligt antal vardagar, hopslingrade i varandra på olika sätt?

Men om vi hade fått följa Auggies fotodokumentation fram till i dag hade vi gradvis kunnat se andra, mer långtgående och permanenta förändringar. Bakom de flyktiga och väderbundna skiftningarna hade vi kunnat skönja hur Brooklyns stadsbild förvandlades, sakta men märkbart: hur allt fler stora butikskedjor och lattekaféer etablerades, hur husfasader fräschades upp och hur invånare ur den övre medelklassen flyttade in och på olika sätt förändrade gaturummet. Dessutom hade vi kunnat se hur de vinddrivna individer som tidigare besökte Auggies tobaksaffär blev allt färre. Kort sagt: från samma gatuhörn, dag för dag, hade vi kunnat följa den kommersialiseringsprocess som de flesta stadsdelar förknippade med urbanitet och "autentiskt stadsliv" tycks förutbestämda att gå igenom, om det så är Södermalm, Kreuzberg eller Brooklyn.

Annons
X

Det ligger nära till hands att tro att det här är en process som följer naturbundna lagar, att det helt enkelt är städers naturliga sätt att växa när medelklassen flyttar in till tätorten eller ändrar sina boendepreferenser. Det är emellertid en mycket förenklad bild, i alla fall om man får tro den nya antologin "Gentrifiering" (Studentlitteratur) av Helena Holgersson och Catharina Thörn. Som namnet antyder är det en bok om gentrifiering, ett begrepp som nu får sägas vara allmänt vedertaget, även om min ordbehandlare fortfarande markerar stavfel och i stället föreslår "centrifugering"… Kortfattat handlar det om att invånare med hög socioekonomisk status flyttar in i stadsdelar som tidigare dominerats av befolkning ur lägre samhällsklasser. Genom renovering av befintliga fastigheter, nybyggnation och andra investeringar uppgraderas området och de nya, mer köpstarka invånarna tränger gradvis undan de ursprungliga. Detta sker i olika stadier som kan se väldigt olika ut även om grundmekanismerna är de samma världen över.

Boken innehåller texter och intervjuer av och med tiotalet forskare inom sociologi och geografi och trots att alla använder samma nyckel, samma lins genom vilken man skärskådar den samtida staden, blir samlingen aldrig ensidig och snäv. Tvärtom lyckas man täcka in ett brett spektrum av det här komplexa fenomenet, och ju mer man läser, desto mer inser man att gentrifieringens orsaker förgrenar sig åt många olika håll i samhällsbyggandet.

Traditionellt sett har det nämligen funnits två spår inom forskningen: å ena sidan efterfråge-/konsumtionsbaserade förklaringsmodeller som handlar om gentrifierarnas (inflyttarnas) vanemönster och preferenser. Här uppstår gentrifiering i skärningspunkten mellan utbud och efterfrågan på mark och fastigheter. Å andra sidan finns de utbuds-/produktionsbaserade förklaringarna som snarare fokuserar på fastighetskapitalets rörelser och underliggande ekonomiska orsaker till varför förfall och nyinvesteringar uppstår.

Författarna menar att samtida urbanitetsstudier har en slagsida mot den första modellen och att det riskerar att ge fel bild av vad som driver gentrifieringen framåt. Man ansluter sig således till det andra, mer kritiska sättet att se till dels den roll som spelas av byggföretag, hyresvärdar, bolåneinstitut, privata-offentliga partnerskap och andra – ofta globala – fastighetsaktörer som driver omvandlingen och dels till människorna som riskerar att trängas bort av denna process.

I geografen Eric Clarks kapitel dissekeras några av de vanliga definitionerna av gentrifiering. Det faktum att sociologen Ruth Glass myntade begreppet i sina studier av 1960-talets Islington betyder, menar han, inte att fenomenet uppstod i London vid denna tid. I stället borde forskningen inriktas på att studera skillnader mellan vad han beskriver som gentrifieringens nödvändiga samband (den underliggande ekonomiska drivkraft som förändrar markvärden och kapitalflöden) och de tillfälliga och lokala samband som varierar genom historien. Gentrifiering, menar han, beskrevs redan av Frierdich Engels år 1872 även om begreppet inte fanns då. Och när Haussmann under samma sekel drog sina boulevarder genom Paris medeltida stadskärna blev resultatet hyreshöjningar och bortträngning med konsekvensen att fattiga områden uppstod någon annanstans i stället – en dynamik som forskare ser även i dagens städer.

En annan uppfattning som Clark ifrågasätter är att gentrifiering är något som endast förekommer i innerstäder. Som exempel på motsatsen nämner han de sociala förändringar som skett i många skandinaviska fiskesamhällen. Även upprustningen av de ofta perifert liggande miljonprogrammen – en gigantisk uppgift för svensk byggindustri kommande år – innefattar en risk för ofrivillig om- och utflyttning om hyrorna höjs mycket. Och att gentrifiering endast sker i bostadsområden kan också diskuteras. För är inte den förvärvsarbetande dagsbefolkningen lika viktig som den bosatta nattbefolkningen?, undrar han. När exempelvis gamla hamnmagasin konverteras till hippa kontor flyttas ju de tidigare arbetsplatserna någon annanstans.

Boken ställer många vedertagna begrepp på ända, bland annat "stadsförnyelse" och "social hållbarhet", termer som ofta – slentrianmässigt – används som något enbart positivt, men som i Loretta Lees kapitel om social blandning problematiseras. I många fall när makthavare ovanifrån vill åstadkomma socialt blandade områden sker det med en dubbel agenda. Syftet är – ofta i gamla och centralt belägna arbetarstadsdelar – att bryta segregationen och skapa livfulla stadsmiljöer med en blandning av kontor, bostäder, affärer och kaféer, något som sägs gynna alla invånare. Hon menar emellertid att detta i praktiken tenderar att tränga undan de fattiga hushållen, men att användning av begrepp som "stadsutveckling" och "blandstad" döljer denna verklighet.

Omvandlingen av stadsdelen Kvillebäcken i Göteborg beskrivs i boken som ett typexempel på när sådan stadsbyggnadsretorik orsakar bortträngning av de invånare som inte passar in i bilden av den moderna, hurtiga och både kulturellt och ekologiskt medvetna medelklassen. Här låg tidigare ett gammalt industriområde, en baksidesplats som under årens lopp tillåtits skapa sig själv, med en brokig samling småföretag och föreningar, men som nu rivits för att ge plats åt exklusiva livsstilsbostäder. Att de nya bostäderna i Kvillebäcken dessutom marknadsförs som ett skyltfönster för hållbar stadsutveckling visar enligt författarna på en ytterligare tendens, nämligen så kallad "ekologisk gentrifiering". Här kopplas ekologi och miljö snarare till konsumtion än till en omställning av vårt sätt att leva. Extra tydligt blir det vid omvandlingen av gamla industriområden, vilka ofta beskrivs som förorenade, miljöfarliga och därför rivningsmogna, men vars verksamheter inte sällan handlar om reparation och återvinning, något som borde ha en självklar plats i en hållbar stadsdel.

Här kommer boken in på geografen Neil Smiths beskrivning av "den urbana fronten", det vill säga de gränsområden som ligger geografiskt nära stadens kommersiella och mentala framsida men som ännu inte blivit en del av denna. När gapet mellan faktisk och potentiell vinst på marken blir tillräckligt stort formerar sig en front och omvandlingen sätter fart. Paralleller dras här till hur nya territorier erövrades under kolonialismen.

Städers medvetna varumärkesbyggande har alltså stor betydelse för samtidens stadsomvandlingar. Geografen David Harvey menar, i bokens intervju med honom, att det i dag betraktas som en absolut nödvändighet, nästan som en naturlag, att städer ska konkurrera med varandra. Stort strategiarbete ägnas världen över åt att stadskärnor ska utvecklas till spännande och pulserande miljöer som ska locka turister, kapitalinvesteringar och medelklass.

Återigen kan man associera till "Smoke": filmen utspelas ju i Brooklyn, en stadsdel som är själva epicentrum för hipsterkulturen och ofta förekommer i diskussioner om hur vurmen för autentiska stadsmiljöer paradoxalt nog kan leda till att dessa miljöer kommersialiseras och försvinner (jag tänker i första hand på Sharon Zukins bok "Naken stad" från 2011 – en brandskrift om nödvändigheten av att vid sidan av den "kommersialiserade företagarstaden" ändå bevara den "urbana byn").

En effekt av det här är att städer, för att klara sig i den globala konkurrensen, måste marknadsföra sig själva som unika, men samtidigt igenkännbara. Till exempel har många metropoler sitt eget SoHo (ett koncept de flesta känner igen) fast i en egen lokal tappning, ungefär som Stockholm har sitt SoFo. Eller som att Norra Djurgårdsstaden döpts om till det mer internationella namnet Stockholm Royal Seaport. I sin strävan att vara unik blir man i stället det motsatta.

Aron Aspenström
är arkitekt SAR/MSA.

Annons
Annons
X
Annons
X

Brooklyn som flicknamn har ökat i popularitet i takt med gentrifieringen av stadsdelen i New York.

Foto: MARK LENNIHAN/AP Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X