Annons
X
Annons
X

Vreden kokar bland Irlands invånare

Regeringshat. Euromotstånd. Och en rädsla för en förlorad självständighet. Oron och ilskan sprider sig bland irländarna efter det att nödpaketet presenterades i onsdags.

Under ett tak – arbetslöse Joseph Styles har flyttat hem till föräldrarna John och Anne igen. Hans syster Rebecca bor också där med barnen Eion och Ciara tre dagar i veckan. Hon har inte råd med den bensin som pendlingen kräver eftersom hon och maken Derek bor långt ifrån jobbet i Dublin.
Under ett tak – arbetslöse Joseph Styles har flyttat hem till föräldrarna John och Anne igen. Hans syster Rebecca bor också där med barnen Eion och Ciara tre dagar i veckan. Hon har inte råd med den bensin som pendlingen kräver eftersom hon och maken Derek bor långt ifrån jobbet i Dublin. Foto: LARS PEHRSON

DUBLIN – Allt det här är bara förnedrande. Att inte ha ett jobb och kunna ta hand om sig själv.

Joseph Stynes sitter nedsjunken i en soffa i ett litet radhus i det fattiga området Ballyfermot och tittar sig omkring. Inte nog med att det ligger leksaker huller om buller och skapar en ordentlig röra, det gulmålade rummet är dessutom fullständigt ockuperat av människor. Förutom föräldrarna John och Anne samt Joseph, som flyttade hem för två och ett halvt år sedan, finns där ytterligare en familj. Under den senaste tiden har systern Rebecca tvingats göra det till en vana att tre till fyra dagar i veckan bosätta sig i huset tillsammans med sin man Derek och deras två barn, Eion och Ciara.

– Vi köpte vårt hus när det stod på toppen, vid sämsta möjliga tillfälle, suckar Rebecca Stynes. Nu har min man fått sin lön halverad och eftersom bensinen har blivit så dyr har vi inte råd att pendla de sju milen till jobbet i Dublin varje dag.

Annons
X

Situationen tär på samtliga, men är inte ovanlig. Med en arbetslöshet som fullkomligen har rusat i höjden står omkring 14 procent av irländarna utan jobb, eller runt 440 000 personer. Det placerar Irland som nummer sex på listan över länderna med högst arbetslöshet inom EU. Och situationen för de utan arbete är tuff.

På ytan i statistiken är Joseph Stynes bara en av dessa som tvingats flytta hem till föräldrarna för att ha tak över huvudet. Under ytan är han en arg 33-årig svetsare som känner sig såväl förnedrad som sviken av samhället och säger sig vara redo att ”packa väskan och flytta utomlands vilken dag som helst”. Bara något av alla företag ens skulle bemöda sig med att svara på hans ansökningar, vill säga.

– Jag är verkligen glad att jag inte har barn, för jag skulle inte vilja att de växte upp i det skick som det här landet befinner sig i. De skulle inte ha någon framtid utan få leva på bistånd och tigga, och vad är det för liv?

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    I slutet av 2010 är Joseph Stynes inte ensam om att ställa sig den frågan på Irland.

    Den keltiska tigern, som en gång möttes av avundsjuka blickar runt om i världen för sin tillväxt, ligger nu inskriven på akutsjukhuset, konstant uppkopplad i en respirator som kommer frikopplas först om fyra år.

    När finanskrisens svallvågor rullade över Atlanten och in mot Irland gick finansminister Brian Lenihan ut och garanterade bankernas samtliga tillgångar. Det som då kallades för ”världens billigaste räddningsaktion” blev något av motsatsen. Två och ett halvt år senare är Irland på fallrepet. En rejält uppblåst fastighetsbubbla har spruckit, bostadspriserna fallit med 50–60 procent och problemen växt sig oerhört stora när bankerna tvingats stå med obetalda lån. För att hålla sitt löfte om bankgarantin har staten tvingats pumpa in mer än 35 miljarder euro i finanssystemet, nationalisera ett flertal banker och tvingats förbereda sig på en dyster årsredovisning. Vid årets slut väntas Irlands statsskuld uppgå till närmare 100 procent av BNP och budgetunderskottet landa på 12 procent av BNP, inkluderat räddningsaktionerna mot bankerna landar den siffran dock på hisnande 32 procent.

    Efter hårda påtryckningar från EU, samt en marknad som har reagerat i rädsla för att krisen ska sprida sig till länder som Portugal och Spanien, tvingades regeringen för en vecka sedan slutligen ner på knä hos EU och IMF för att be om mer klöver. I dagsläget täljs ett nödlån om cirka 85 miljarder euro fram, men för att få tillgång till detta krävs enorma uppoffringar. Den 7 december ska Irland klubba igenom en svångremsbudget där 15 miljarder euro ska sparas under fyra år. Bland åtgärderna syns skattehöjningar, sänkta minimilöner och 25000 färre statliga jobb. Den genomsnittliga notan per hushåll kommer att landa på 4600 euro per år i extra skatter och avgifter.

    – Det här kommer att bli oerhört tufft. Och då menar jag oerhört. Men jag hoppas verkligen att alla ser till helheten och är redo att bita ihop. Vi måste ta den här smällen så att vi kan gå vidare.

    Orden kommer ifrån Joan Henry, chefsanalytiker på fastighetsmäklarfirman Savills i centrala Dublin. Precis som så många andra experter väljer hon att se på krisen med europeiska snarare än irländska ögon. Till skillnad, kan tilläggas, mot gemene man på gatan.

    – Det är viktigt att vi gör vad vi kan, att vi accepterar sparpaketet och försöker se till att krisen inte sprider sig. Det skulle kunna vara förödande för hela Europa.

    Som aktör inom fastighetsbranschen har hon tvingats vänja sig vid dystra nyheter. Och nu sitter Joan Henry med en extremt trögrörlig marknad där mäklarfirmor tvingas stänga på grund av den dåliga aktiviteten och ett helt decenniums prisökningar är utraderade. Dessutom, hävdar hon, är inte problemen över.

    – Priserna kommer nog att falla ytterligare nästa år, vilket gör att folk väntar. Vi har 1,5 miljoner människor i åldrarna 25–45 år som borde vara ute på marknaden och köpa, men de gör absolut ingenting. Det är, minst sagt, frustrerande.

    Frustrerande har även livet blivit för Peter Gavin. Sedan några veckor tillbaka pryder stora reaskyltar fönstren till hans juvelerarbutik nära lyxgatan Grafton Street. Efter 49 år som familjeföretag har krisen, i kombination med det höga guldpriset, knäckt affärerna.

    – De senaste tre åren har varit riktigt, riktigt dåliga för oss. Men vi är inte ensamma om att ha det tufft. Det var nog en chock för många att förstå hur illa det verkligen är ställt med det här landet. Jag tror inte att folk hade insett det förrän delegaterna från EU och IMF kom hit.

    I den långsmala butiken lägger Peter Gavin fram den ståndpunkt som han tycks dela med så många andra. Det är regeringens fel att Irland befinner sig vid ruinens brant. Åsikten om att landets invånare är medskyldiga genom att ha haft spenderbyxorna på och dragits med i en lånekarusell är inget som vare sig han eller många andra i staden tycks vilja stämma in i.

    – Vad skulle vi ha gjort annorlunda, kan du berätta det för mig? Det är verkligen inte vi vanliga människor som har gjort att vi sitter i den här soppan. Det är regeringen och bankirerna.

    I takt med att krisen har eskalerat har regeringens opinionssiffror rasat. I dagsläget finner partiet Fianna Fáil enbart stöd hos 18 procent av befolkningen. Att regeringen har annonserat sin avgång efter det att budgetprocessen är i hamn har knappast mildrat kritiken, snarare sett det som ett bevis på att de agerat felaktigt. Angela Leggett, student vid frisörsalongen Knights Barbers, är bara en av alla förbannade.

    – Regeringen har inte varit ärlig mot oss. Men samtidigt, och det ska i alla fall jag erkänna, kan jag tycka att vi har varit lite naiva som har trott dem.

    För ensamstående mamman Angela Legget, som har hoppat på utbildningen för att dryga ut kassan nog för att kunna behålla bilen, är nödlånet ett hot mot den självständighet som Irland under så lång tid kämpade för att erövra. Hennes lärare Derek McKenna anser dock att det skeppet redan har seglat.

    – Jag är väldigt ledsen över att det inte är Irland som driver Irland längre. Men att IMF och EU är här innebär också en bra sak – vi kommer slutligen att få reda på vilka lögner som vi har matats med, säger han.

    Enligt Derek McKenna borde Irland aldrig ha anslutit sig till euron, eftersom ”vi förlorade möjligheten att devalvera”. Liknande åsikter har under hela veckan framförts av ilskna medborgare i såväl radio som tv. För Colm Roddy – som protesterar utanför regeringsbyggnaden med skylten ”IMF'ed – EU too?” – har krisen tydligt visat vilken dålig idé den gemensamma valutan är.

    – Jag var inte särskilt emot euron från början, men jag är det nu. Vi saknar egna medel för att ta hand om våra egna problem. Istället sitter vi i händerna på de stora länderna, som Tyskland och Frankrike, och drabbas av en marknad som, så vitt jag förstår, tycks leva sitt eget liv.

    Att åtstramningspaketet på Irland skulle mildra riskerna för en kris i Portugal och Spanien visade sig vara en förhoppning som snabbt kom på skam. Exempelvis steg den så viktiga tioårsräntan för de båda länderna direkt efter det att svångremspaketet presenterats. Att riskpremierna höjs är ett tydligt tecken på marknadens oro. Fortsätter dessa uppåt kan det vara en tidsfråga innan Portugal och Spanien stängs ute från marknaden så pass att de också tvingas be om ett nödlån.

    Där Joseph Stynes sitter i huset i utkanten av Dublin är inte statsobligationerna i fokus, det är de kommande protesterna. De mot regeringen, bankerna, EU, IMF och det faktum att England lånar pengar till Irland. I samband med att onsdagens sparpaket presenterades hölls en protestaktion, i går anordnades ytterligare en.

    – Ja, jag har ett problem med att England ska låna ut pengar till oss för jag undrar vad det gör med vår självständighet. Men jag undrar precis lika mycket vad det gör att IMF ska låna ut pengar. De säger att de ska hjälpa människorna, men det är inte människorna som kommer att få hjälp. Det är bankerna och politikerna. De är människor som vi i det här huset som kommer att få ta de smällar som verkligen känns.

    Att euron var ett misstag från första början är han övertygad om.

    – Vi kanske fortfarande hade suttit i den här finansskiten, men vi hade i alla fall kunnat kontrollera utvecklingen bättre om vi hade behållit vår egen valuta. Nu ligger vår framtid i händerna på människor som inte ens bor här.

    Annons
    Annons
    X

    Under ett tak – arbetslöse Joseph Styles har flyttat hem till föräldrarna John och Anne igen. Hans syster Rebecca bor också där med barnen Eion och Ciara tre dagar i veckan. Hon har inte råd med den bensin som pendlingen kräver eftersom hon och maken Derek bor långt ifrån jobbet i Dublin.

    Foto: LARS PEHRSON Bild 1 av 7

    ”Jag är väldigt orolig för Irlands framtid och vad nödlånet kommer att ge för konsekvenser”, säger Alice Birch som demonstrerade i samband med att regeringen presenterade sitt sparpaket i onsdags.

    Foto: LARS PEHRSON Bild 2 av 7

    När IMF-delegaterna traskade in till Irlands regering fanns Rodd Colmy på plats med sin demonstrationsskylt. Han är ...

    Foto: LARS PEHRSON Bild 3 av 7

    ... liksom juveleraren Peter Gavin ...

    Foto: LARS PEHRSON Bild 4 av 7

    ... och frisörläraren Derek McKenna med studenten Angela Leggett oroade över de biverkningar som väntar av nödlånet på 85 miljarder euro.

    Foto: LARS PEHRSON Bild 5 av 7

    För fastighetsanalytikerna Davina Gray och Joan Henry är det viktigaste att sparpaketet verkligen genomförs och alla tar sin del av bördan.

    Foto: LARS PEHRSON Bild 6 av 7

    Skyltar om. Försäkringsbolaget Cornmarket, som främst riktar sig mot den publika sektorn, är en av Irlands största aktörer. Totalt väntas 25 000 anställda inom den publika sektorn få sluta till följd av sparpaketet.

    Foto: LARS PEHRSON Bild 7 av 7
    Annons
    X
    Annons
    X