Annons
X
Annons
X

Vive la femme!

Biorepertoaren är full av franska filmer med kvinnor bakom och framför kameran. Samtidigt har genusdebatten inom landets filmbransch tagit fart. SvD:s Hynek Pallas reser till Paris och ställer frågan: har Sverige rentav någonting att lära?

(uppdaterad)
Sandra (Louise Borgoin) och sonen Mathias ( Mathias Brezot) i Nicole Garcias film ”Un beau dimanche”.
Sandra (Louise Borgoin) och sonen Mathias ( Mathias Brezot) i Nicole Garcias film ”Un beau dimanche”.

**”No, non, absolutely non.” **Audrey Tautous reaktion går inte att ta miste på, men för säkerhets skull drar hon den både på engelska och franska. Vi sitter på ett fashionabelt hotell med utsikt över Parisoperan och jag har just förklarat två fenomen som återkommer i den svenska filmdebatten: Bechdeltestet och A-märkt.

Den franska skådespelerskan är inte road.

I Sverige har diskussionen om jämställdhet i filmbranschen pågått länge. Efter att mindre än var femte film under 00-talet regisserats av kvinnor ökade trycket. 2012 kom ett 50/50 mål – alltså att fördelningen av filmstödet ska delas jämnt mellan kvinnor och män – till stånd i filmavtalet. Men trots att Guldbaggen för bästa film nu gått till kvinnor tre år på raken är utvecklingen trög. I den senaste sammanräkningen var andelen kvinnliga regissörer, producenter och manusförfattare fortfarande en knapp tredjedel.

Annons
X

Det var mot bakgrund av detta som Rättviseförmedlingen, Women in Film and Television och en grupp svenska biografer hösten 2013 lanserade A-märkt, en kategorisering av filmer utifrån det så kallade Bechdeltestet. I detta test, utformat av serietecknaren Alison Bechdel, blir en film bara godkänd om den innehåller två namngivna kvinnliga rollfigurer som pratar med varandra om något annat än en man i över en minut. De flesta filmer på den svenska biorepertoaren klarar inte testet.

Samtidigt har det börjat jäsa i den franska debatten om kön och film: I höstas startade lobbygruppen Le Deuxième Regard ett upprop för en 50/50-könsfördelning på festivaler och i utdelade filmstöd, lika lön för lika arbete och ett slut på könsstereotypa roller. Uppropet ledde till att franska filminstitutet, CNC, tog initiativ till en rapport om kvinnor i filmbranschen.

Det går undan och 2014 bjuder Frankrike – ett land som sällan utmärkt sig som progressivt i genusfrågor – på ett ovanligt intressant filmår där kvinnorna är i fokus. De både står bakom kameran och skildras i filmerna.

Plötsligt uppstår frågan: är det kanske Sverige som har något att lära av Frankrike?

När jag träffar Audrey Tautou för att prata om filmen ”Kinesiskt pussel” – uppföljare till succén ”Den spanska lägenheten” från 2002 – undrar jag vad hon säger om den svenska debatten: kan till exempel A-märkt öppna ögonen för en skev kvinnorepresentation? Men efter att ha försäkrat sig om att märkningen inte är ett skämt förklarar Tautou att hon inte tror på sociala pekpinnar och regler för konsten.

– Det är bättre för feminismen att du gör en bra historia än att två personer pratar med varandra. Det är inte så man försvarar kvinnor i film, säger hon och skakar på huvudet.

Audrey Tautou tycker överhuvudtaget inte att Frankrike har de stora problem med könstereotypa roller som personerna bakom höstuppropet pekar på.

**– Fransk film är mindre **macho och sexistisk än amerikansk, vilket också är anledningen till att jag tackat nej till att arbeta där. Här i Frankrike är det inte revolutionerande att en kvinna spelar hjälte och jag blir erbjuden bra roller.

Men i ”Kinesiskt pussel” spelar du återigen en kvinna som stöttar en man. I ”En långvarig förlovning” tillbringade du filmen med att söka efter din trolovade och i och med Amelie från Montmartre blev du fransk films egen Manic Pixie Dream Girl. Är inte det ett problem?

– Hm. Det har jag faktiskt inte tänkt på. Men det viktiga för mig är att mina rollfigurer känns äkta.

Några rum längre ner i hotellkorridoren träffar jag 64-åriga Josiane Balasko, Sverigeaktuell i komedin ”Mina päron” där hon spelar en farmor som gömmer en flyktingpojke. Hon, som har en fyra decennier lång filmkarriär bakom sig, gör tummen upp när jag berättar om A-märkningen.

– Ha ha, det ska jag lägga ut på Facebook. Fantastiskt! Den är det ingen som känner till här. Även om det känns lite som Hayskoden (självcensur genomdriven i Hollywood 1930, reds anm) så är det viktigt i en bransch som är dålig på jämställdhet.

Hur är det om du jämför med när du började?

–Frankrike har blivit bättre. När jag började fick jag skriva mina egna roller –något jag tycker att kvinnor gör alldeles för sällan. Men det var för att jag inte var snyggast i klassen och inte fick några jobb. Nu har även äldre skådespelerskor bättre möjligheter. Jag är över 60 och får många roller. Och kolla på Catherine Deneuve, Fanny Ardant eller Isabelle Huppert!

– I dag är det dessutom allt fler kvinnor som börjar på den franska filmskolan, La Fémis.

**Det, menar Josiane Balasko, **ger inte bara fler kvinnliga regissörer utan också kvinnor som arbetar med ljus, el och bakom kameran.

Caroline Champetier är en av dessa. Hennes cv som filmfotograf innehåller filmer som ”Shoah”, ”Holy Motors” och ”Om gudar och människor” och nu har hon själv regisserat för första gången. ”Berthe Morisot”, en av två biografiska franska filmer om kvinnliga konstnärer som får svensk premiär i år, handlar om den första kvinnan i impressionisternas krets.

Ämnet har beröringspunkter med Champetiers egen roll i en mansdominerad bransch. Sedan 70-talet har hon arbetat med regissörer som Jean Luc Godard, Xavier Beauvois, Jacques Doillon och Philippe Garrel.

– Mitt liv har varit att arbeta som fotograf åt stora franska regissörer. Som råkar vara män, säger hon med en ironi som går fram trots den kraftiga franska brytningen.

– Det är samma situation som Berthe befann sig i för 150 år sedan med Manet och Monet.

Caroline Champetier tycker att det är viktigt att lyfta fram kvinnliga konstnärer. Samtidigt, säger hon, hade Berthe Morisot det lättare än exempelvis Camille Claudel, skulptrisen som Bruno Dumont gjorde en hyllad biografisk film om i fjol.

– Morisot förlorade inte livet eller förståndet. Hon fick barn, hade ett normalt liv och tog inte så mycket skada men kunde samtidigt vara konstnär.

Har den skillnaden med klass att göra?

– Absolut! Vilket tyvärr gäller filmen också: regissör måste vara världens mest småborgerliga yrke. Fémis är fullt av bortskämda småpojkar. C´est terrible!

**När kvinnliga regissörer **får frågor om genussituationen i filmbranschen går svaren på en skala av solidaritet (Agnès Varda) via ett visst undanglidande (Claire Denis) till kommentarer om att unga kvinnor ska sluta gnälla och skaffa bra barnflickor (Susanne Bier).

Kvinnor som försöker skapa sig auktoritära positioner i en patriarkal värld är väldigt försiktiga med att göra eller säga något som får dem att verka definierade av sin livmoder. Det var en filmjournalist, Amy Taubin, som skrev det. Och påståendet tycks extra väsentligt i en mansdominerad bransch som filmen, där den som är kvinna eller invandrare måste vara försiktig när den väljer ämnen för att inte bli låst i ett fack.

I Paris märker jag det allra tydligast i samtalet med Nicole Garcia, prisbelönt skådespelerska och regissör. Hon tar emot i en stor svit där hon sitter uppkrupen i en soffa, svarar i långa välartikulerade sjok och tar hjälp av en tolk när hon inte hittar orden. Senare i år kommer klass- och familjedramat ”Un beau dimanche”, där en ung man som flytt sin överklassfamilj slår sig samman med en ensamstående mamma på Rivieran. Att det är Nicole Garcias åttonde film som regissör gör henne mycket ovanlig – kvinnor har betydligt svårare att komma vidare efter debutfilmen än män.

Ändå vill hon inte prata om det som ett kvinnoproblem, utan menar att det helt enkelt görs för många filmer i Frankrike.

– Nästan 300 filmer på ett år – det finns varken tillräckligt många bra manus eller utrymme på biograferna för det. Resultatet är att även bra filmer försvinner innan de har fått en chans.

– Vi har många kvinnliga regissörer jämfört med andra. Men det är en fråga om var makten ligger. I USA är nyckelpositionen producentens och där är inte regissören lika viktig – så därför är fler kvinnor producenter där, säger hon och antyder att kvinnor söker sig till positionen med mest makt.

Hur får man då in fler kvinnor? Caroline Champetier säger att hon ser en potentiell förändring i och med att filmmediet blir billigare och därmed mer tillgängligt. I dag, säger hon, har en generation vuxit upp med kameran istället för pennan.

– I somras arbetade jag med en 23-årig tjej utan filmutbildning. Det var intressant: varje gång vi skulle ta en scen hojtade hon ”var inte litterär!”. Nu kommer kroppen först, och jag tror att kvinnor är de som främst kan dra nytta av förändringen.

Huvudpersonen i den biografiska filmen ”Violette”, författarinnan Violette Leduc, och hennes banbrytande konstnärskap påminner om hur kvinnor under det senaste decenniet plockat upp dv-kameror och berättat personliga historier.

**Leduc, en tjänstekvinnas **oäkta dotter, började skriva på 40-talet, ivrigt påhejad av Simone de Beauvoir. Resten av samtiden var dock inte nådig – boken ”Ravages” censurerades på grund av lesbiska inslag och i sin största framgång, biografin ”La Bâtarde”, skrev Violette Leduc om sin fattiga bakgrund och varför hon valt bort barn. Sedan föll hon i glömska och tillbringade perioder på sinnessjukhus. Hennes verk har länge fört en skuggtillvaro i hemlandet.

För filmens regissör Martin Provost – som redan tidigare har gjort film om en bortglömd kvinnlig konstnär, kritikerrosade ”Séraphine” – är det dock inte det faktum att Leduc var kvinna som står i fokus.

– Nja. Jag upptäckte Violettes böcker, som jag tyckte var vackra. Det, och svårigheterna hon hade att skriva, intresserade mig. För till skillnad från de Beauvoir som var en politisk kvinna och en filosof som hade en plats i samhället, så kom Violette från underklassen och fick kämpa sig fram. Hon var modig och engagerad – och fick betala priset för det.

Hur menar du?

– Det är ju färre kvinnor som är konstnärer. Män kan inte få barn och känner sig så frustrerade att de måste hitta ett artistiskt utlopp. Därför är de mer kreativa än kvinnor som kan skapa liv genom barnafödande.

Eller så kanske kvinnorna inte har tid för att de tar hand om barnen?

– Violette gjorde abort för att skapa. Hon skrev ju ”hade jag fött ett barn hade det varit slut med mig”.

I Sverige har filmer om biografiska personer skapat stor debatt. Har du fått några reaktioner, i synnerhet med tanke på att en ikon som Simone de Beauvoir har en stor roll?

– Ja. Att Simone inte är ful nog och att Violette är för snygg.

Nej, ju fler intervjuer jag gör, desto tydligare blir det att Frankrike – trots vågen av filmer av och med starka kvinnor – fortfarande inte är något föregångsland när det gäller genus och film. När CNC:s rapport om kvinnor i branschen släpptes häromveckan bekräftade siffrorna det många misstänkte: bara strax över en femtedel av fjolårets filmer gjordes av kvinnor. Dessas genomsnittsbudget låg på tre och en halv miljon euro, medan männens filmer i snitt kostade nästan sex.

Nicole Garcia säger att Frankrike gärna vill se sig som ett feministiskt land.

– Men det är vi inte, hur mycket vi än låtsas. Kvinnor har det inte lätt, det håller jag med om. Men jag är inte feminist – alls.

Hon säger det med emfas, men vill inte utveckla sig. Istället kommenterar hon det Elle-omslag på François Hollandes älskarinna Julie Gayet som just satts upp runt om i Paris. Bildtexten lyder ”En fransk passion”.

**– Det är anskrämligt. **Gayet har arbetat som skådespelare i 20 år och aldrig fått ett Elle-omslag, men nu är hon chefens älskarinna. ”Fransk passion”…ppff! Där, där har du Frankrike i ett nötskal.

Hynek Pallas

Annons
Annons
X

Sandra (Louise Borgoin) och sonen Mathias ( Mathias Brezot) i Nicole Garcias film ”Un beau dimanche”.

Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X