Annons

Vitaliserande vidräkning med behandlingen av fallet Osmo Vallo

Under strecket
Publicerad

Jovan Rajs Fallet Osmo Vallo 253 S. NORSTEDTS. Ca 330:- Den pensionerade professorn i rättsmedicin Jovan Rajs tycker sig ha hört ljudet av svensk rättsröta, och det är bestämt en sorts knak, som följs av en lång, obekväm tystnad. Det kan vara ljudet som uppkommer då en tung polis sätter sin känga på en liggande, handfängslad, alkoholiserad och tämligen liten mans rygg och bräcker dennes revben, och sedan den där grava tystnaden. För Osmo Vallo, som avled av oklara skäl vid ett polisingripande i Karlstad den 30 maj 1995, var tystnaden detsamma som döden. De rättsmedicinska undersökningarna har inte med säkerhet, det vill säga med vetenskaplig enighet, kunnat fastställa orsaken till Vallos död. Meningarna går isär. Vittnen berättade om polisbrutalitet och knäckta revben, men trots detta dömdes de två polismännen enbart till vållande av kroppsskada, och det för att de inte förmått tygla sin schäferhund, som bet den beskänkte Vallo i både arm och ben. Vallos mor, Signe Modén, har genom åren kämpat, medelst hungerstrejk och annat motstånd, för att få till stånd ytterligare förundersökningar och obduktioner, och tillsammans med teveprogrammet Stripteases och journalisterna Janne Josefssons och Hannes Råstams oförtrutna arbete har förundersökningar tagits upp, för att läggas ner, tagits upp, för att läggas ner, och Vallos kropp obducerades inte bara två, utan tre gånger, vilket enligt Rajs, som var med vid den tredje obduktionen, är unikt i svensk rättsmedicinhistoria. Nu har Rajs skrivit en bok om Vallos död. Den heter Fallet Osmo Vallo. Rajs anser att de tidigare undersökningarna, som först inte kunde finna någon dödsorsak och sedan ansåg att Vallo dött av drogrelaterad fysisk utmattning, var undermåliga och att dödsorsaken visst gick att påvisa. Enligt Rajs dog Vallo av att en av poliserna trampade på Vallos rygg. Den plötsliga tunga belastningen fick helt enkelt Vallos hjärta att sluta slå. Trots Rajs utlåtande har Riksåklagaren, med stöd från Socialstyrelsens rättsliga råd, valt att inte inleda någon ny förundersökning. Och där står vi i dag. I tystnaden. Som jag ser det har händelserna, som de framstår i Rajs bok, två sidor av principiell betydelse. Den ena sidan är de rättsvårdande myndigheternas benägenhet att, som det påstås, rangordna individer beroende på deras status i samhället, något som landshövding Mats Svegfors uppmärksammade i den rapport han häromåret sammanställde på regeringens uppdrag. Det finns ingen sammansvärjning, enligt Svegfors, bara en utbredd slapphet.

Annons

Den andra sidan, som hänger ihop med den förra, är faran med förslappningen av den rättsmedicinska praktiken. När Rajs skriver om aktiv och passiv rättsmedicin kom jag osökt att tänka på en annan yrkespraktik som haft betydelse för Osmo Vallo-fallet, det vill säga journalistiken. ”Om rättsläkaren [journalisten] hittar förändringar som inte stämmer överens med de uppgifter han fått bör han kontakta polisen [källan] och be om kompletterande fakta. Det kan kallas aktiv rättsmedicin [journalistik]. Att däremot inte kontakta polisen [källan], inte ställa några frågor utan bara fortsätta med sitt arbete, skulle man i bästa fall kunna kalla för passiv rättsmedicin [journalistik].” Rajs tror inte att det rör sig om två olika rättsmedicinska skolor utan om personer med ”varierande ambitionsnivå, intresse eller psyke” och han är övertygad om att den passiva inställningen i mycket större utsträckning än den aktiva bäddar för missförstånd och felaktiga diagnoser, vilket kan leda till rättsskandaler. Rajs vill icke oväntat se sig som företrädare för den aktiva rättsmedicinen. Han vill också se sig som mycket annat, exempelvis som orädd, nyanländ sheriff i någon John Ford-film, en James Stewart eller Gary Cooper att utmana den korrumperade ordningen, eller som akademisk frondör, en osvensk, klarsynt kverulant som vågar vända sig mot överheten och det toppstyrda systemet, i det här fallet Rättsmedicinalverket och verkets före detta generaldirektör Kurt Roos. Om Janne Josefsson kan man säga mycket, men han ska inte beskyllas för att vara passiv. Tillsammans med professor Rajs utgör de ett på alla vis aktivt läger. Man kan tycka att deras ”samarbete” borde komma sanningen om Osmo Vallos död nära, att av sådan gränslös aktivitet måste följa enbart gott.

Annons
Annons
Annons