Annons

De gyllene årenVital filmkonst utan klichéer och kladd

”De gyllene åren”.
”De gyllene åren”.
Publicerad

**”Je me souviens **…” (Jag kommer ihåg hur …): Filmen rullar makligt igång med denna fras som sedan återkommer likt ett mantra, vilket först för åtminstone mina tankar till Georges Perec och en luftig prosavolym som heter just så. Men en film kan inte vara allmän på samma sätt som litteraturen, utan tvingas på gott och ont att visa oss någon särskild person som gör eller möjligen inte gör någonting särskilt på en hyfsat särskild plats.

Men den kan också lura oss. Platsen är inte viktig i det här fallet. Man kan tro det, man kan tro att filmen erbjuder oss ett kontrakt som handlar om en samtidspolitisk betraktelse. Huvudpersonen Paul Dédalus befinner sig i den centralasiatiska republiken Tadzjikistan, på väg att återvända till Paris för att tillträda en tjänst på utrikesdepartementet, då han stoppas på flygplatsen med hänvisning till att det är något problem med hans pass. Han sätts i ett förhörsrum, frågas ut av en välekiperad tjänsteman som vägrar att uppge sin identitet (spelad av den distingerade André Dussollier, som ni alla känner igen även om ni inte reagerar på namnet).

Annons
Annons
Annons
Annons