Vita nätter i Ragvaldsträsk

Under strecket
Publicerad
Annons

”Titta! Pippi!” Försöker jag och pekar mot skyn. ”Bil, bil, bil!”, hojtar lilltjejen, ett och ett halvt, med ett av sina första ord, och pekar entusiastiskt upp mot byvägen.
Det hjälper inte hur mycket jag försöker intressera henne för kvällens trana på långsam inflygning över Ragvaldsträsk. Det är bil-bil-bilen som ofelbart drar till sig uppmärksamheten. Den gula Volvo 242:an med skäggiga farbrorn i gröna overallen som höjer handen till hälsning när han åker förbi för fjärde gången i dag.
Inte heller flocken av storspov på väg mellan ängen i skogsbrynet och fälten nere vid sjön kan, dallrande drillar och iögonfallande långa näbbar till trots, konkurrera
med röda traktorn som med leriga jättehjul knastrar förbi på grusvägen. Tofsvipan som pausar en stund i björken bevärdigas inte en blick. Och inte brydde hon sig om renarna som häromdan korsade landsvägen framför oss.
Det är strax före läggdags, eller rättare sagt en timme förbi vanliga susstiden redan. Än en gång har vi blivit lurade av det västerbottniska ljuset, det blir vi varje dag. Klockan är tio, den tidpunkt som de facto blivit vårt nya nattningsklockslag. Den som en gång kallade S:t Petersburgs sommarnätter för vita nätter hade aldrig varit här, on location mellan Burträsk och Skellefteå, i slutet av maj och början av juni.

Annons

Över oss vad som tycks vara en evig, aldrig upphörande solnedgång som ger vårt röda hus, sommarställe hyrt av vänlig barnfamilj på Söder, orangerosa knutar. Under oss gräset, grönare än grönt. Det växer medan vi ser på det. Ljuset gör att klorofyll, fibrer och hela sköna biomassan omkring oss är aktiv dygnet om.
Vi är tio, elva biltimmar från Stockholm. Åkte jag motsvarande tid åt andra hållet skulle jag kunna komma till Flensburg och se skånska ölkonsumenter lasta sina bagageutrymmen utanför Aldi Grossmarkt.
Häruppe ser jag just inga konsumenter alls. Ute på trappan och med blicken över ett odlingslandskap som hämtat ur någon av fotografen Sune Jonssons böcker kan jag tänka: ”Så här borde det vara”. Men de nyplöjda fälten, igelkotten som korsar vägen till bönhuset och mjölkkannorna som dekorativt rostar i kvällssolen bakom vad som är kvar av ladan är förstås en illusion. En fototapet, lika flyktig som de psykedeliskt lila molnen på aftonhimlen. En stund bara rullar den ut sig för en förundrad stockholmares ögon. En pappaledig medföljande vårdnadshavare. Upptagen med grötdags, blöjbyte, lek, kontakt med nyfikna barn från byn och med grannen Ivan som gräver om potatislandet för hand. Däremellan lite fågelskådning alltmedan den andra föräldern arbetar med att sätta upp en föreställning i Skellefteå under några veckor.
Jag vet så väl att bortom allt detta ligger månader och
åter månader av mörker, rejäla underställ, vedkapande, skottande och snöskoteråkning. Men så länge ljuset varar är det vackert som en dröm.
”Bil, bil, bil” ropar dottern plötsligt. Och där kommer den igen, den gula 242:an, nu med släp. Skäggiga farbrorn i gröna overallen höjer vänligt handen till hälsning, såklart. Och åker förbi. För femte gången i dag.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons