LugnetVita bönor och KB:s arkiv – så blir incel-mannen farlig

Urban blir helt besatt av Sonja och fågelägg. Tomas Bannerhed tar med oss rakt in i en oerhört ensam mans alltmer våldsamma fantasier – och handlingar. Therese Eriksson har läst författaren som vann Augustpriset för sin sensationella debut, och som nu, sju år senare, är tillbaka med ”Lugnet”.

Under strecket
Publicerad
Tomas Bannerhed.

Tomas Bannerhed.

Foto: IBL, Sofia Runarsdotter, Hasse Holmberg/TT
Annons

Jaha, såhär ser den alltså ut, jordmånen i vilken incel-rörelsen växer. Det är med den tanken fastbiten i bakhuvudet, som jag med stigande obehag färdas genom Tomas Bannerheds nya roman, ”Lugnet”. Knappt har man lärt sig glosan – incel, av engelskans ”involuntary celibacy”, används om framför allt män som lever i ofrivilligt celibat och som till följd av detta fantiserar om, eller förverkligar, våld och hat mot kvinnor som ett slags hämnd – förrän fenomenet får gestaltning i skönlitteraturens djuplodande form.

Nu är det inte så att Tomas Bannerhed med sin roman kliver in i den högaktuella samhällsdebatten och skriver specifikt om ”incels”; i den mån ”Lugnet” är en politisk roman är den det i sina underströmmar, där de evigt existentiella frågorna virvlar. Men associationen till fenomenet biter tag ändå. För vad Bannerhed gör i den här romanen är att gräva djupt, djupt i den tabubelagda ensamheten. Den som inte är självvalt upphöjd eller mer eller mindre hastigt övergående, utan den som är skamlig, smutsig och till sist sjuklig.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons