Recension

JarheadVisuellt stark krigsskildring blir aldrig riktigt angelägen

Under strecket
Publicerad
Annons

Jarhead, slang för en marinkårsoldats snaggade skalle, är titeln på nu 35-årige Anthony Swoffords bästsäljande självbiografi om sina upplevelser under Kuwaitkriget. I den här filmatiseringen av boken vill Sam Mendes, förstås, hjälpa till att säga något om att det inte är de privilegierade amerikanernas barn som sänds ut i krig. De hormonstinna och stridshungriga killarna i kamouflagegrönt har tagit värvning för att alternativet hade varit minimilön, socialbidrag eller fängelse.
Menige Swofford (Jake Gyllenhaal) är dock lite smartare än så. Han är son till en Vietnamveteran men bläddrar gärna i Camus Främlingen och funderar lite på college innan han skriver på för marinkåren. Ganska snabbt inser han att ständig förnedring och utplåning av det egna jaget inte riktigt är hans grej, men när han blir uttagen till prickskyttsutbildningen blir han fast för hantverket. Att skjuta rätt fiende på kilometers avstånd innebär en verklig insats.
Så invaderar Saddam Kuwait, och efter att ha blivit hetsade av I love the smell of napalm in the morning-scenen i Apocalypse now på basens biograf, skeppas soldaterna över till landet i öster. De är taggade att ”ta hand om de jävla irakierna”. De gör exercis sex gånger om dagen. De patrullerar de oändliga sanddynerna, konsumerar litervis med vatten och testar sina avancerade gasmasker.
Men allt som händer är att dagarna blir till månader och att deras flickvänner gör slut via brev. När kriget äntligen bryter ut har de redan insett att striden, bokstavligt och bildligt, utkämpas högt över deras huvuden. De kunde lika gärna ha vänt hamburgare på McDonalds.

Annons

Sam Mendes är ingen produktiv filmregissör, Jarhead är hans tredje film efter American beauty (1999) och Road to perdition (2002). Men de gånger han lockas iväg från West End och Broadway levererar han gedigna grejer. Den melankoliska, rustika tonen från föregångarna finns här. Jake Gyllenhaal backas upp, eller snarare överskuggas, av en fullkomligt briljant Peter Sarsgaard, och Jamie Foxx glänser i rollen som överfurir Sykes.
Och Mendes vet att utnyttja den visuella bärkraften i det ödsliga landskapet. Ändå känns Jarhead aldrig riktigt angelägen: Vi känner liksom redan till att krig är cyniskt och att allt egentligen bara handlade om oljan. Det ironiska i att kombinera glad rockmusik med skarp ammunition nådde sin filmiska kulmen när stridisarna i Fahrenheit 911 spelade Bloodhound Gang i sina stridsvagnar. Och den centrala jag-är-bara-en-liten-meningslös-kugge-i-maskineriet-insikten bränner bara till ordentligt i en enda, visserligen fantastisk scen, mot slutet.
Jarhead skulle behöva manglas lite hårdare för att nå de psykologiska höjder som det är tänkt att den ska göra.

Annons
Annons
Annons