Annons
X
Annons
X

”Visst ska straffet avskräcka”

Gensvar. Det är meningslöst att försöka rehabilitera brottslingar med terapi och olika vårdprogram, hävdar somliga. Andra anser att det är enda alternativet för ett humanistiskt samhälle. Här är läsarnas kommentarer till serien om rehabilitering av brottslingar.

Vilken roll ska fängelset ha? Avskräcka och förvara, eller behandla och återanpassa? Om man inte vill ha  extrema straff och medborgargarden måste vården funka, skriver en läsare.
Vilken roll ska fängelset ha? Avskräcka och förvara, eller behandla och återanpassa? Om man inte vill ha extrema straff och medborgargarden måste vården funka, skriver en läsare. Foto: JESSICA GOW/SCANPIX

Jag arbetar som psykoterapeut på en statlig institution för unga sexuella förövare. Jag möter de ungdomar (pojkar), som har blivit misstänkta och ibland dömda för sexuella övergrepp av olika slag. Oftast på närstående familje­medlemmar, som biologiska- eller plastsyskon, eller på andra barn/ungdomar i deras närhet.

Dessa ungdomar tillhör oftast kategorin multiproblem. Ibland har de neuropsykiatriska diagnoser av olika slag. Ofta, men inte alltid, har de själva varit utsatta för sexuella övergrepp. Men det som de har gemensamt är att de nästan alltid har saknat att vara i en sund kontext eller ett positivt sammanhang. Deras världsbild och omvärldsuppfattning har på olika sätt tagits ifrån dem. Kvar finns en skugga av en ung människa. De vet oftast inte heller själva varför de blev en ungdom som begår sexuella övergrepp.

Mitt arbete är att tillsammans med den unge försöka återskapa sammanhang och struktur. Att skapa en relation, som håller över tid. Låta den unge själv tillsammans med mig, arbeta med olika modeller och idéer för att på psykodynamiska vägar arbeta sig in till sin egen kärna.

Annons
X

Jag tycker att jag har ett otroligt intressant arbete. Att få vara med ett kort ögonblick i en ung människas liv, som har blivit så trasigt och komplicerat, är en gåva. För mitt i all bedrövelse och i det som är så allvarligt sker ofta något, när den trygga relationen och arbetsalliansen är skapad. När anknytningen har skapats och tilliten börjar att gro. Det kan vara nästan vad som helst. En blick. En kommentar. En sen ankomst eller något annat, som plötsligt bara händer och som gör att utvecklingen tar en oväntad vändning, som öppnar för något som har legat gömt, dolt och begravt.

I terapin har vi ofta ganska kort tid på oss. Omvärlden vill ha snabba resultat. Ofta ska det vara manual- och evidensbaserade program, vars punkter ska betas av. Ungdomarna ska anpassa sig till det system och den kontext de finns i för stunden. Taxametern är på. Ibland känns det som om terapirummet blir som ett militärsjukhus, där jag som fältskären ska lappa ihop den unge fortast möjligt. Och så ut igen på gatan, oftast med en sorglig konsekvens, både för den unge och för nya offer.

Men ibland händer också något annat. Placerande myndigheter förstår, är engagerade, vill förändra, och de förstår att det tar tid. Eftervård finns. Ung­domen får hjälp att åter inträda i livet. Nu borde det se bra ut. Men ofta är fallet inte så. Efter alla fina och också mycket dyra insatser finns ingenting. Inget jobb, ingen bostad på grund av inget jobb. Karusellen startar igen. Känslan av ickestruktur och ickesammanhang och att inte få vara med får fäste igen. Konsekvensen vet vi alla vad det blir.

Stäng

SvD:s NYHETSBREV – dagens viktigaste nyheter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Ibland undrar jag hur det kan komma sig att ett humanistiskt samhälle, som vårt, inte tar till vara investerade resurser på ett bättre sätt. Det finns ungdomar som lever hela sitt liv som omhändertagna. Några av dem möter jag. Den samlade behandlingstiden kan sträcka sig över decennier till en dygnskostnad av 4000-5000 kronor.

    Jag önskar ofta att det skulle finnas en mer humanistisk syn på dömda. Det sägs ju att när man har sonat sitt straff, ska man bedömas på lika villkor som andra. Så ser dock inte verkligheten ut. Straffattesten hänger kvar i många år framöver. Jag vet att det är ett komplext problem, men jag tycker att det saknas en diskussion om vad som ska ske efter eftervården, när livet ska ta vid igen. För det var väl det som var meningen med alla insatser?

    Björn Östergaard, leg. psykoteraut.

    Jag anser inte att det är samhällets bästa att ägna tid och pengar att åt att försöka manipulera någon till att avbryta sitt kriminella beteende, utan snarare dess skyldighet att skydda sina övriga medborgare mot dessa avskräckande exempel. Det är för allas vår säkerhet det bör göras.­Huruvida en mördare går att återställa eller mördaren själv manipulerar sin omgivning för att bli fri och begå fler brott är det ändå ingen som ska avgöra.

    Nero

    Mycket märkligt att inte någon form av terapi ingår i alla längre fängelsestraff. Tar sig staten råd att hålla någon inlåst i tio år så bör det finnas pengar till en och annan terapeut också.

    Jonas

    Att grundpersonligheten inte går att förändra med någon form av terapi har varit känt sedan länge. Meningen med fängelsestraff är att brottslingen under fängelsetiden ska förhindras att begå nya brott. Han blir även äldre under tiden. Det är även väl känt att brottsbenägenheten minskar påtagligt med åldern. När fången släpps ut är han förhoppningsvis så gammal att han tröttnat på att vara kriminell.

    Soso

    Visst är fängelsestraffet tänkt att avskräcka. Men det är inte dess enda syfte. Det ska också rehabilitera och sålunda förhindra återfall (dock är det minst sagt tveksamt om detta fungerar). Det syftar också till att skydda samhället från farliga individer (men detta argument håller ju bara om de verkligen är rehabiliterade när de väl släpps ut). Och inte minst viktigt, men troligen mer kontroversiellt: det stillar offrets/de anhörigas eventuella hämndlystnad, så att de inte tar lagen i egna händer.

    **Joakim
    **
    Jag tycker sannerligen inte att det ska ”daltas” med någon som begår ett brott, men jag vill hävda att kriminalitet, brott mot lagen och samhällets sätt att förhålla sig till de här personerna är betydligt mer komplext än att ”införa dödsstraff” så är problemet löst.

    Kriminalvårdsanställd

    Jag skulle önska att personer som inte alls är insatta i frågan gällande kriminalvård läste mer om den forskning som finns på området. Den visar att långa fängelsedomar och torftig miljö aldrig någonsin får folk att bli bättre människor och sluta begå brott.

    Milla

    I ett kvarts sekel bodde och arbetade jag utomlands. Under tolv av de åren hade jag ett riktigt låglönearbete, där kundernas dricks skulle utgöra en del av min lön. Jag hade arbetskamrater av alla de färger. Och jag tänkte: I Sweden, där Svenne är vit, syns det inte om han är underklass – så länge han håller truten och uppför sig.

    Där, i South Central Los Angeles, med gettot, kunde inte killarna gömma sig enbart genom att hålla masken. Där såg somliga annorlunda ut, svarta och mexarna. Men i Sweden? Där alla svenskar är svenskar?

    Jag är flyktingbarn och krigsbarn, likt min bror. Han föddes utomlands, jag i Sverige. När vi började skolan, kunde vi inte svenska. Vi växte upp på ett soldattorp med fotogenlyktor, vattenhinkar, slaskhink, vedspis och torrdass. Hur kommer det sig att jag och brorsan inte är tjuvar, rackare, våldtäktsmän?

    En dam på mitt låglönejobb i Amerika uttryckte det så här: Under depressionen var vi alla fattiga. Men vi rånade inte varandra, vi gjorde inte inbrott, vi sköt inte ihjäl varandra. Och idag? Med alla elektroniska leksaker?

    När jag kom tillbaka till Stockholm efter 25 år utomlands, fick jag ingen hjälp från något håll. Inte ens A-kassa. ”För du har inte jobbat de senaste sex månaderna” som damen på arbetsförmedlingen sade. Jag hade inte hjärta att korrigera henne.

    Just nu jobbar tusentals unga svenskar i Australien, Amerika, Europa. Jobbar, betalar sina kostnader, lever inte på OPM – Other People’s Money. Och ingen dör av överansträngning – eller av svält. De har till och med kul ­ibland!

    Karlis Branke

    Om humanismen är den lära som säger att hundratusentals människor måste utsättas för brott för att det är synd om brottslingarna, då är humanismen en inhuman lära. Humanisterna har en sak gemensam med de röda, ju mer deras lära håller intellektuellt, desto mer fel är den. Det är därför kriminologerna kan ”bevisa” att hårda straff inte hjälper.

    Nyliberalen

    Straffet ska verka för skademinskning. Brottsoffret till exempel ska inte behöva göra sig själv till brottsling när denne blivit kränkt. Fler personer ska inte behöva drabbas igen.

    Det är skrämmande att höra utrycket ”känd av polisen” gällande brottslingar, eftersom det betyder att brottet hade kunnat beivrats och att brottslingen inte blivit ”rehabiliterad” och därmed faktist släppts ut för tidigt. Om man inte vill ha extrema straff och medborgargarden måste vården funka.

    Destrie

    Annons
    Annons
    X

    Vilken roll ska fängelset ha? Avskräcka och förvara, eller behandla och återanpassa? Om man inte vill ha extrema straff och medborgargarden måste vården funka, skriver en läsare.

    Foto: JESSICA GOW/SCANPIX Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X