Annons
X
Annons
X

Visst kan vi väl tala om våldtäkt

KATRINE KIELOS | GENUSVETENSKAPEN SITTER INTE PÅ SVAREN

Vi måste tala om våldtäkt, uppmanar Katrine Kielos i sin hyllade Våldtäkt och romantik (Modernista). Medan jag läser håller jag med, men efteråt undrar jag. Uppmaningen implicerar ett tabu och talar vi egentligen inte ganska mycket om våldtäkt? Okej, perspektiven begränsas av att rättsfall ofta föder debatten, men den brukar å andra sidan förgrena sig snabbt.

Kielos bok är ett koncentrat av de bästa samtal du haft med dina smartaste vänner kring moral, brott, relationer, sex och kön. Hon vandrar vant mellan feministiska teoribildningar och både förmedlar och kritiserar dem rättvist. Den som letar efter feminismdebattens käftsmällar får leta någon annanstans.

Många recensenter har lyft fram Kielos val att se våldtäkten som en sexuell handling snarare än en våldshandling. Tydligen är detta något banbrytande, men i mina feministteoretiskt obildade ögon framstår det som tämligen självklart att det där inte går att bestämma. Kombinationen allmängiltighet + våldtäkter är lika trolig som att ett ligg är det andra likt.

Annons
X

Mer troligt är att all världens våldtäkter befinner sig på en skala mellan våld och sex där främst våldtäktsmannen bestämmer placeringen, men där också offret kan påverka vilken grad av psykisk skada som upplevelsen tillfogar henne.

Parallellt med essäerna får läsaren följa ett våldtäktsoffers läkandeprocess. Varje gång detta ”jag” bryter in får man tillfälle att spegla teoretiserandets hantverk mot stormen. Kvinnan är modig och rationell när hon uppsöker en relation där hon kan pröva sin tillit och ändå förnimma en risk. I sexet närmast hetsar hon honom att gå över gränsen och ”bli” våldtäktsman. När detta inte sker återupprättas hennes tro på både människan och mannen och hon kan lämna honom.

Vid ett snabbt ögonkast ser jordens alla herdestunder rätt lika ut – och in – och ut. Men under mekaniken finns nycklarna till vem jag är. Sex är alltid att förhålla sig till någon annan, till och med våldtäkten.

Denna relation mellan individer understryks i slutet, men försvinner ofta i essäerna. Kielos är klok som en bok, men jag får faktiskt en känsla av att teorierna stör hennes radar.

Visst kan vi tala om våldtäkt, men det görs bäst om vi berättar vad vi har för mål med samtalet. Förebyggande? Fler domar? Själavård? Utrotning?

Om våldtäkten glider mellan våld och sexualitet är det omöjligt att tro att den någonsin ska försvinna. Då spelar det ingen roll att vissa våldtäkter kan förklaras med patriarkala mönster. För en annan våldtäkt kommer inte att passa in där.

Berättelsen om tjejen blir det mest intressanta. Där finns det vi talar minst om när vi talar om våldtäkt – psykologin. Jag tror att Kielos borde söka vidare i nya akademiska fält. Genusvetenskapen räcker inte till.

Annons
Annons
X
Annons
X
Annons
X