Annons
X
Annons
X

Sofia Lilly Jönsson: Visselblåsarna blåser nytt liv i kyrkan

500-årsminnet av reformationen

Reformationen, vars 500-årsjubileum uppmärksammas detta år, var till sitt väsen ingen engångsföreteelse i kyrkans historia. Den inomkyrkliga kritiken och reformviljan är fortfarande livaktig, men åtföljs dessvärre av en lika seglivad bannlysningstradition.

[object Object]
Martin Luther förklädd som ”Junker Jörg” efter bannlysningen 1521, samtida porträtt av Lucas Cranach d ä.

Under 2017 minns vi reformationen med en kulmen den 31 oktober i Wittenberg, där Martin Luther 1517 lade fram sina 95 teser mot avlatshandeln. Det var dock först drygt tre år senare, den 3 januari 1521, som Luther bannlystes av påven Leo X och kyrkosplittringen var ett faktum. Och reformationen, menar forskningen numera, var egentligen igång redan före Luther. I någon mening kan reformation ­sägas ha pågått inom kyrkan i alla tider.

Ett viktigt teologiskt begrepp är ”den profetiska rösten”. Ofta menas då en samhällsengagerad kyrka som uppmanar världens makthavare att tänka på de fattiga, flyktingarna, klimatet, att bekämpa krig och girighet. Men den profetiska rösten talar också till sin egen kyrkas makthavare och sitt eget folk. Den är, kan man säga, en sanningssägare som utmanar kyrkan inifrån för att hon inte ska gå under i korruption och hemmablindhet.

Den profetiska rösten sätter ord på vad som är fel och vill bättring, vill göra det sjuka friskt, vill rädda den kära. Kyrkokritikern sysslar inte med apologetik; den försöker alltså inte övertyga skeptikern om trons bärighet, utan ägnar sig åt ansvarsutkrävning, begär att kyrkan ska leva som den lär. Därför kan kyrkokritiken uppfattas som intern eftersom den riktar sig inåt, men liksom en visselblåsare vill kritikern göra synligt det som makten vill dölja. Kritiken är välvillig till skillnad från uppgivenheten och likgiltigheten. Det förstår inte den korrumperade makten, som vill tysta den misshagliga.

Annons
X

Profeten var under gammaltestamentlig tid namnet på en särskild genre där den som talade bar bud från Gud och validerade sina ord med tillägget ”så säger Herren”. En vanlig missuppfattning är att profeten spår om framtiden, men den talar till sin egen tid för att korrigera det som inte står rätt till. ”Alla, hög som låg, vill girigt roffa åt sig. Alla, profet som präst, handlar svekfullt. De botar skadan hos mitt folk, men bara på ytan. De säger ’Allt är väl, allt är väl!’ men allt är inte väl”, profeterar till exempel Jeremia (6:13-14). Profeten kritiserar orättvisor och hyckleri, förkunnar konsekvenser, sätter saker i ett sammanhang, lyfter blicken.

Profetens storhetstid var 700-talet f  Kr. Från 300-talet upphör profeterna som fenomen. Det hade uppstått ett slags dåtidens politikerförakt när olika profeter talade mot varandra. Efter hand ­försvann den gamla formen för profeterande, men kritikerfunktionen levde kvar i nya former.

Det gick alltså inflation i profetior – en viktig lärdom. Alla kritiker har inte rätt och all förändring är inte reformation. Jesus säger att ”på frukten känner man trädet”; det är tiden som avgör om kritiken stämmer, vänta och se om du får rätt. Men det finns ett slags lackmustest. Den som upplever sig ha fått Guds kallelse att tala kan inte vara tyst, även när den kommer med stora offer. ”Här står jag och kan inget annat”, lär Luthers berömda slutord ha varit inför riksdagen i Worms 1521 där han ställdes till svars för sina texter. Att profetera är både en välsignelse och en förbannelse. Jeremia kastas i fängelse och ångrar bittert att han en gång sagt ja till kallelsen. Ändå slutar han inte att profetera. ”Varför ger du inte upp?” är en lönlös fråga till en kyrkokritiker. Den kan inte.

Stäng

KULTURCHEFENS NYHETSBREV – veckans viktigaste kulturtexter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Luthers reformation var en blandning av teologiska insikter, kyrkokritik och politiskt maktspel, dessutom modernt påeldad av de nya massmedierna. Vi kan följa hur Luthers tänkande utvecklades genom hans många skrifter som kom till i en ­rasande fart, inte minst eftersom han levde farligt. Bannlysning innebar laglöshet och gav vem som helst rätten att döda den bannade utan rättsliga påföljder.

    Påvens två bullor (ordet är detsamma som i bulletin) mot Martin Luther, först en varning och sedan bannlysningen, har nyligen översatts till svenska och är utgivna på ärkekonservativa Svenska Katolska Akademiens förlag. I ett fascinerande antimodernt förord beskriver översättaren Erik Persson utan omsvep konsekvenserna av reformationen som ”Västerlandets och kristenhetens undergångs historia”: från medeltidens storslagna katolska syntes ledde Luthers heresier till skepticism, agnosticism, avfall och sekularisering, skriver Persson.

    Luther hade alltså kritiserat avlatshandeln 1517. Diverse försök att disputera mot honom och hans läror hade misslyckats, och i juni 1520 utfärdade påven Leo X en varningsbulla. Bullan innehöll också förbud mot att sprida vidare Luthers texter, att, som det heter, i kraft av den heliga lydnaden ”icke understå sig att läsa, bejaka, predika, berömma, trycka, publicera eller försvara skrifter, böcker, predikningar eller flygblad”. Massmedieutvecklingen följdes noga av den bekymrade kyrkomakten. Den stad där Gutenberg hade verkat med sin tryckpress var också den första att införa censurlagar.

    Luther fick nu 60 dagar på sig att återta sina påståenden och bränna sina skrifter. I stället författade han fler. ”Om en kristen människas frihet”, som han sände till påven i oktober, anses som en av de minst polemiska. Där utvecklar han synen på rättfärdigheten genom tron. ”Mot Antikrists avskyvärda bulla” hade en vassare udd. Under tiden från de 95 teserna fram till bannlysningen hade Luther radikaliserats. Han studerade nu andra reformatorers skrifter, som den böhmiske reformatorn Jan Hus, som hade bränts på bål för kätteri hundra år tidigare.

    Den 10 december 1520 eldade Luther offentligt i Wittenberg upp påvens bulla samt några kyrkolagar, en oerhörd handling som Luther raskt försvarade i en ny skrift till påven. Man kan föreställa sig den upproriska stämningen, nästan som en skruvad stadsfest, jublet från de närvarande. Provokationen var uppenbar och avsedd att väcka påven till motangrepp. Leo X hade av sina förtrogna klandrats för att ha tagit för lång tid på sig att reagera. Nu hade situationen gått honom ur händerna. I all hast skrevs en bulla för dom och bann av kättaren Martin Luther och hans anhängare, undertecknad i Rom den 3 januari 1521.

    Men provokationen låg också och inte minst i att Luther skrev på tyska – i sak fanns redan i Vatikanen latinska skrifter med liknande tankegångar. Luther gjorde kritiken offentlig. Därmed stod den tyske prästen i strid med, skriver påven i varningsbullan, ”den kyrkliga disciplinens livsnerv, nämligen lydnaden, som är källan och begynnelsen till alla dygder”.

    Kravet på lydnad mot kyrkan var absolut. Gång på gång återkommer Leo X till vikten av lydnad och tilltro till kyrkofädernas avgöranden och påvarnas regler: ”Att inte efterkomma dessa har, enligt ­Cyprianus’ vittnesbörd, alltid varit fnösket och orsaken till alla heresier och schismer”, står det i påvens första bulla mot Martin Luther. Auktoriteten hos den katolska kyrkan måste gälla. Sanningen uttolkas i Rom. I varningsbullan beskrivs kritikerna som ”lögnare mot sanningen”.

    Frågan om lojalitet är smärtpunkten i all kyrkokritik. För den seriöst troende är det givet att lojaliteten mot Gud går före människor, men vad detta innebär är inte självklart; speciellt inte för en präst som lovat lojalitet mot kyrkans ordning men upplever att kyrkans ledare själva gått på villovägar.

    Under 2016 lämnade närmare 90  000 medlemmar Svenska kyrkan, ett ­rekord i utträden som gjort även de mest högljudda kyrkokritikerna svarslösa. Man upplever sig inom kyrkan ha varnat för krisen länge. Nu växer frustrationen över en kyrkoledning som inte lyssnar. Debatten om Svenska kyrkan som tidigare förekommit mest i fackpress och på bloggar har blivit mer offentlig under senare år. När den profetiska rösten hörs på torgen blir det, nu som på 1500-talet, obehagligt för makten som inför repressalier. En motion till kyrkomötet under hösten om regler för förtroendevalda i sociala medier kallas populärt för Lex Sandahl, och sägs ha tillkommit för att tysta den bloggande prästen och kyrkokritikern Dag Sandahl.

    Dagens reformatorer är personer som han och ämbetskollegan Patrik Pettersson, som på sin blogg Kyrkliga Ting likt den stränge doktorn i Wittenberg kräver svar från sina biskopar. Den bloggen följs mycket nära av makten och alla som har ett intresse för kyrklig idédebatt. Den lutherska utmaningen för Svenska kyrkan och dess biskopar under reformationsåret 2017 blir att fundera över hur sanningssägare och visselblåsare kan bidra till ett friskt ­immunförsvar i kyrkan i stället för att behandla dem som de vore en opposition.

    Biskopar i Svenska kyrkan kan inte som påven bannlysa sina präster. I stället är det vanliga att kritik i det längsta ignoreras. När det inte längre går finns andra mer finstilta sätt att tysta kritiker, som att jämföra seriös kritik med näthat eller att anklaga kritiker för lögn. I ärkebiskopen Antje Jackeléns julbön 2016 hörs ekon av påven Leo X tal om ”lögnare mot sanningen” när kulturdelen i tidningen ställs mot ”de goda nyheterna” i evangeliet och associeras med nyordet post-truth. Sådana åtgärder mot kritik får effekter. Det vanligaste jag som journalist med fokus på kyrkan får höra från anställda är att man är rädd för att tala öppet om vad man ser.

    Utan lydnaden faller den episkopala kyrkan samman. I detta hade Leo X rätt, ty Luthers reformation har lett till splittring i tusentals protestantiska samfund. Men utan kritiken dör kyrkan ändå. Därför måste kyrkans makthavare ta all kritik på allvar, svara sakligt och rannsakande. Om makten tar a priori att den är ofelbar, uppstår kyrkosplittring i alla fall. Auktoritet och tilltro måste förtjänas. Sanning är ett perspektiv som makten inte äger.

    Till sist ger kyrkohistorien svaret. Profeten kan ignoreras som dagens bloggande präster, kastas i fängelse som Jeremia, bannlysas som Luther, brännas på bål som Jan Hus, halshuggas som Johannes döparen, korsfästas som Jesus. Den profetiska ­rösten uppstår ändå igen och igen. Den kan inte tystna, ­eftersom den talar för att rädda den kyrka den älskar.

    Annons

    Martin Luther förklädd som ”Junker Jörg” efter bannlysningen 1521, samtida porträtt av Lucas Cranach d ä.

    Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X