Annons

Visionerna saknas i S

DEBATT Under storhetstiden på 1900-talet var det socialdemokraterna som byggde framtiden. Sedan tog nyliberalismen över begreppet, och det är just avsaknaden av framtidsdrömmar som är vänsterns stora problem, skriver Henrik Arnstad.

Uppdaterad
Publicerad

en västerländska vänsterns kris i allmänhet och den svenska socialdemokratins problem i synnerhet tolkas ofta som ett mysterium. Senast reflekterade historikern Håkan Arvidsson i denna tidning över problemet, utifrån perspektivet att brist på intellektuell debatt (”intellektuell åderförkalkning”) orsakat tillbakagången sedan storhetstiden under 1900-talets mitt.

Frågeställningen kan dock konkretiseras, utifrån resonemang om vad som låg bakom socialdemokratins stora framgångssaga 1945–1968. Jag vill peka på det dåtida svenska socialdemokratiska formuleringsföreträdet angående moderniteten. Socialdemokratin byggde framtiden, medan högern fortfarande var präglad av konservatism och implicit antidemokrati. Högerledaren Jarl Hjalmarsson hade tidigare yttrat att han ville ”mala sönder den demokratiska ideologin och ersätta den med egna positiva begrepp”. Liberalismen förmådde bara göra symboliskt motstånd angående socialdemokratins hegemoni – inte minst då Folkpartiet föredragit en tysk seger under andra världskrigets kritiska år 1940–1941. Socialdemokratins dominans syntes tydligt i tidens historiesyn. Det rådde konsensus om att det fattiga och eländiga förflutna hade ersatts av ett nytt välfärdssamhälle. Och det var socialdemokrater som Per Albin Hansson, Tage Erlander, Gustav Möller, med flera, som fick äran för detta. Men efter några decennier upplevdes inte det nya som särskilt nytt längre och med 1968- generationen skedde ett skifte.

Annons
Annons
Annons