SjälvporträttVisar på det vackra i det allra mest smärtsamma

Självporträtt av Lene Marie Fossen.
Självporträtt av Lene Marie Fossen. Foto: Lene Marie Fossen/Folkets Bio

Lene Marie Fossen var tio år när hon slutade äta. Men dokumentären om den norska fotografen handlar inte främst om anorexi – det är framför allt en film om vår blick och hur vi reagerar på avvikelser.

Under strecket
Publicerad

”The last dance”, Lene Marie Fossen.

Foto: Lene Marie Fossen/Folkets Bio

”Jente med utslått hår”, Lene Marie Fossen.

Foto: Lene Marie Fossen/Folkets Bio
Annons

I Margreth Olins förra dokumentär, den vackra ”Barndom”, fick vi följa unga på en förskola i naturnära miljö utanför Oslo. Filmen var vacker därför att barnen här faktiskt tycktes förmögna att vara ett med naturen, att utan onödigt stort vuxeninflytande eller alltför stor medvetenhet om samhället utanför faktiskt få vara i stunden, i barndomen – i stället för att ständigt skynda uppåt och framåt (som så ofta annars).

På sätt och vis kan man säga att Margreth Olins senaste film, ”Självporträtt”, regisserad tillsammans med Katja Høgset och Espen Wallin, behandlar ett liknande tema: barndomen och möjligheten att vara kvar i den. Så länge Lene Marie Fossen, filmens huvudperson, kan minnas har hon velat vara och förbli liten. Hon har varit rädd för att växa upp och förlora sin barndom. När hon tidigt hittade hem i fotograferandets praktik fann hon också en möjlighet att bevara minnen, att frysa tiden, kanske rentav bli kvar i barndomen.

Annons
Annons
Annons