Visa större respekt i cancervården

Under strecket
Publicerad
Annons

Om cancerbudet skulle komma, hur vill man då bli bemött av sjukvården? Ja, knappast på det sätt som Berit Granström berättar om i Anna-Lena Haverdahls artikel i söndagens SvD. ”Det känns hela tiden som om jag besvärar”, säger Berit Granström om kontakterna med Radiumhemmet vid Karolinska universitetssjukhuset.
Det är väntan och åter väntan, och när väntan blir för lång och hon försöker få kontakt blir bemötandet förstrött eller frånvarande. Remisser försvinner, telefonsamtal når inte fram. Hon skickas runt mellan enheterna och möter hela tiden nya människor.
Och hon är inte ensam. I flera tidigare artiklar har Anna-Lena Haverdahl beskrivit bristerna i Stockholms cancervård.
Ingen vet exakt hur många patienter som har fått tillbringa hur många dagar och månader i plågsam väntan på konsultation, besked och behandling. Men det är alldeles för många.

Diagnosen ”cancer” kan betyda väldigt mycket nuförtiden: alltifrån omedelbar livsfara till långsamt och hanterligt hot. Men ordets ödesmättade klang finns
kvar, och det är helt centralt att sjukvården bryr sig om individen i kroppen som är cancervärd: hennes oro, hennes frågor, hopp och vilsenhet. Även om det är den mest tekniskt sofistikerade terapi som i slutänden väntar, duger det inte att sjukvården skickar hem människor med svårtolkade besked och löften om nya kontakter och sedan gör sig omöjlig att nå.
Tillgängligheten, personkontakten, kan inte reduceras till preludium. De är en del av arbetet med att hela den som blivit sjuk. Kommunikation må inte göra någon skillnad när det gäller tumörernas utveckling, men den är bra för själen. Detsamma gäller snabbheten. Att få vänta ett år på att cancerbehandling ska komma i gång, som inte verkar vara helt ovanligt, är inte bara ett irriterande dröjsmål; det innebär att man i tolv månader extra är sjuk och utlämnad till sin undran och vånda.
Intervjuade patienter påpekar ofta att de blir nöjda när de väl passerat alla trösklar. Då känns behandlingen professionell. Men varför måste trösklarna vara så förtvivlat
höga?
Resurser? Kanske finns här en del av förklaringen men knappast hela. Radiumhemmets företrädare säger själva att det finns pengar men inte folk; man har misslyckats med rekryteringen. Och det finns gott om exempel på att man radikalt kunnat minska kötiderna genom att organisera sig bättre: Ögonkliniken i Västervik fick pris i går för att ha minskat väntetiden från 64 till 10 veckor. ”Enbart extrapengar är bara en genväg”, säger chefen Kerstin Lahi.
Och i den mån pengar trots allt är viktigt kan det ändå inte vara så besvärligt att prioritera om inom landstingets miljardbudget. Vad kan ha högre prioritet än att knäcka cancern? Betala folk vad som behövs!

Annons
Annons
Annons