Annons
X
Annons
X

Vinner gör den som slutar kriga

Förlust av någon du älskar. Du krockar med din nyrenoverade bil. Jobbet du hett eftertraktar gick till någon annan ... Det är motgångar som väcker svåra känslor, och en brännande lusta att ta strid! Men psykologen Anna Kåver föreslår en motsatt strategi. Acceptera läget, och dina känslor, precis som de är. Då kan vi agera klokare.

Tänk dig att din partner har hittat en annan. Du står där med barnen, bostaden, alla minnen och livet ni byggt upp tillsammans under många, många år – och känner att världen fullständigt rasar.
Om bara den där andra aldrig funnits, tänker du. Om bara din partner hade stannat. Om bara … Och din reaktion är fullt begriplig: NEJ! Du vill inte det här. Du bara vill inte. Du tänker ta strid, lita på det!
Ja, varför skulle du acceptera att bli lämnad för en annan?
Naturligtvis inte. Men om din partner till slut ändå går ifrån dig, finns det något som skulle kunna förändras till din fördel med det lilla – och stora – ordet acceptans.
Patienterna brukar bli arga när Anna Kåver föreslår det här gamla zenbuddhistiska begreppet som en metod för att hantera starka, negativa känslor. Men när de förstår att hon knappast menar att passivt finna sig i oförrätter, utan att skaffa sig den bästa möjliga grunden för att handla konstruktivt – då säger många att något händer när de prövat några gånger: De som accepterar verkligheten så som den är, känner mer självrespekt, har mindre ångest och får ett större lugn.

Begreppet acceptans är huvudtemat i psykologen Anna Kåvers lilla bok Att leva ett liv, inte vinna ett krig som kommit ut i höst tillsammans med kollegan Åsa Nilsonnes Vem är det som bestämmer i ditt liv? De har arbetat många år ihop, särskilt med kvinnor som skadar sig själva och har diagnosen borderline personlighetsstörning. Och då gäller problemen knappast ”bara” skilsmässokaos och normal övergivenhet, utan trauman från psykisk terror, våld och övergrepp under uppväxten.
Och till dem säger terapeuterna acceptans? Ja, faktiskt.
– Det handlar om att radikalt acceptera sin yttre och inre tillvaro, förklarar Anna Kåver. Det är då man kan gå framåt, mot det man värderar. Acceptera och förändra är två sidor av samma mynt – inte varandras motsatser.
Så här menar hon: Om din partner lämnar dig, kan tanken på att ”acceptera” situationen vara nästan omöjlig. Du kan inte låta bli att grubbla på vad som kunde och borde varit annorlunda. Men i den här vägran att inse vad som händer, och vad som har hänt, lurar förlamningen. Det är lätt att fastna i en kamp som ofta blir destruktiv.
– Att vägra acceptera verkligheten är passivt, som att sitta på händerna. Och, konstaterar Anna Kåver, det tar mycket kraft att kriga mot verkligheten. Den kamp man bygger upp binder mycket energi och hindrar en från att agera.
Istället försöker hon få sina patienter att inse:
– Det finns mycket i livet som vi inte kan påverka.
Ett slags fatalism?
– Tanken är knappast ny, men ovan i psykoterapin. Beställningen när man söker hjälp är ju: Ändra mig! Patienten har fokus på förändring och en önskan att ta bort alla svåra känslor.

Men om hon då som terapeut oväntat säger till patienten: Vad skulle hända om vi tränade dig
i att också förlika dig med känslorna, att helt enkelt bara ha dem och låta dem vara …?
Då slår många ofta bakut.
Men Anna Kåver förklarar att acceptans är ett sätt att ta sig själv på allvar, inte att forma om sig till något man inte är. Det kan vara nog så svårt med det tryck som finns idag från vår tids extrema förändringskultur. Budskapet är: Sitt inte nöjd, gör något!
– Om medierna säger förändra, förändra, förändra slår det igenom även på patienterna här. Perfektionismen handlar till och med om hur vi mår inuti. Många har en föreställning om att ett normalt liv skulle vara ett liv utan sorg eller ångest.
Så är det inte, konstaterar Anna Kåver. Istället blir vi handlingsförlamade om vi inte accepterar att negativa känslor tillhör livets villkor, och att de är helt okej att ha.
Hon vet ju det, efter många års erfarenhet som terapeut: Det vi människor allra helst vill slippa är just starka, negativa känslor. Därför har alla terapiformer gått ut på att hantera, ändra och reglera sådana känslor – vilket många också blivit hjälpta av.
Men enligt den dialektiska beteendeterapin som Anna Kåver och Åsa Nilsonne introducerat i Sverige, mår vi paradoxalt nog bättre om vi även lär oss att stå ut med dem. Och det kan vi göra genom de urgamla metoderna medveten närvaro och acceptans.

Annons
X

Det första steget är medveten närvaro (se Idagsidan 25/10, 26/10) som ett sätt att bryta den invanda lösningen att fly från svåra känslor – in i självskadebeteende, panikångest eller totalt undvikande. Även för patienter med så svår ångest att de vill ta livet av sig, gäller det att försöka stanna upp och observera vad som pågår inuti och utanför en själv.
Sedan vägleder terapeuterna sina patienter så här: Förhåll dig nu till den verklighet du gjort dig medveten om: Vad händer utanför dig? Vad sker inuti? Och sedan – bara ha det! Rädslan i sig kan inte ta kål på dig. Acceptera att det känns …
För den som blivit övergiven kan det innebära att en dag inse att partnern aldrig kommer tillbaka – och stå ut med hur det känns. De som har social fobi ska acceptera att de är nervösa bland folk. De som upplevt en svår barndom att den varit svår. De som har depressioner att de ibland är deprimerade.
Detta är verkligheten, vidhåller Anna Kåver. Och endast när vi utan skygglappar accepterat att den ser ut som den gör, vare sig vi vill eller inte, kan vi agera utifrån den – och vad vill vi då? Plötsligt kan vi se framåt och vidta åtgärder.
– Acceptans är att skrida till handling också, och samtidigt släppa kampen om att försöka återgå till det gamla, förklarar hon. Först nu kan man börja göra något bra av nyordningen. Men det kräver tid! Man behöver ha upplevt att det gamla kriget man fört mot sin ångest blir sämre för en själv än att acceptera att den finns.

Handlar det om att ”gilla läget”? Inte riktigt, det är ett alltför flåshurtigt uttryck, anser hon. Istället poängterar hon:
– När man försöker sluta med att förändra, blir livet lättare, konstigt nog!
Kort sagt: Det handlar om Att leva ett liv, inte vinna ett krig, precis som Anna Kåver kallat sin bok. Första upplagan på 8 000 exemplar har sålt slut på drygt en månad.

Kan det vara så enkelt som att sluta kriga? Ja, eftersom acceptansen i sig avväpnar oss, säger hon. Den gör att kampen inom oss minskar. Det gäller att våga stanna upp, låta saker vara stilla och fundera över frågorna: Hur ser livet ut? Vilka känslor ska jag härbärgera, och vad ska jag göra för att hjälpa mig själv?
– Det infinner sig ett lugn när man tar av sig skygglapparna och inser: Så här är livet nu, och så här har det varit. Även om det innebär att också känna mer sorg när man slutar kämpa för att hålla den borta, kan man plötsligt få uppleva en större ro: Jag är som jag är. Jag har varit i stormen – och nu stillnar det.

Stäng

SvD:s NYHETSBREV – dagens viktigaste nyheter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Talar du om ett slags försoning?
    – Inte i religiös mening, säger Anna Kåver bestämt. Det här handlar inte om att försona sig med en gud. ‘Försoning‘ känns mer passivt än att ‘acceptera‘, som är förknippat med att agera.
    – Men det är inte lätt. Det är ett konstant arbete att acceptera saker som inte går att förändra. Det är ett förhållningssätt som man måste träna sig i hela livet.

    Annons
    Annons
    X
    Annons
    X
    Annons
    X