Vinnarnovellen: ”Det skulle bara bli konstigt”

Här är novellen om utanförskap och vänskap av elvaåriga Eja Tväråna som vann SvD Juniors lilla litteraturpris 2017. Priset delades ut under måndagskvällen av Svenska Akademiens ständiga sekreterare Sara Danius.

Läs mer om SvD:s Lilla litteraturpris 2017
undefined
Foto: Jens, 10 år

Stina! Är du vaken, frågar fröken Britt med sin höga, gälla röst.

–  Ja, svarar jag, fastän jag nästan sover på bänken.

–  Men vad är svaret på frågan då, fortsätter fröken Britt, bara för att hon vet att jag inte kan det.

"Vad var frågan", tänker jag men det säger jag förstås inte. Jag söker i SO-boken efter hjälp men hittar inga svar.

–  Ehm … Norge, säger jag, helt utan att tänka.

–  Men ååh! Svaret är ju Norden! Vem vet inte det, ropar Lea.

Om jag ens hade viskat något till min bänkkamrat under lek­tionen hade jag fått en sträng tillsägelse av fröken Britt, men nu nickar hon bara instämmande mot Lea och säger:

– Alldeles rätt!

Lea ska alltid vara sötast och duktigast och bäst på allt. Hennes hår är långt, mörkt och lockigt, hennes ögon är kastanjebruna och alla vill ­alltid vara med henne. Men hon accepterar bara vissa. Hon kan bara ha en eller två vänner i taget. De kramas och berättar allt för varandra, och sen bara sviker hon och utser någon annan till bästa vän. En gång var det jag. Alla blev jätteförvånade när Lea plötsligt började vara med mig. Hon försvarade mig och sa att de andra tjejerna fryste ut mig. ­"Fattar ni inte? Tänk er själva att aldrig få vara med, att aldrig ha någon att prata med". Nu är det hon som fryser ut mig.

Köttfärslimpa till lunch. Usch! Hur kan alla tycka att det är så gott? Jag ­sitter ensam vid ett bord och ­försöker äta, men det går inte. Jag sneglar bort mot bordet där Lea sitter. Bredvid henne sitter Amanda, Leas "tillfälliga" bästa vän. Mitt emot sitter Ebba och Alice. De pratar och skrattar och Lea slänger med sitt blanka, ­mörka hår och Amanda med sitt ljusa, änglalika.

Mitt eget hår är ljusbrunt och ser smutsigt ut, även när det är helt nytvättat. Ögonen är typ grönbruna och passar inte alls till håret. Jag har fått pappas hår och mammas ögon, det hade ­varit bättre om jag hade ärvt både hår och ögon från en av dem.

Köttfärslimpan ligger som en massa i munnen och jag sväljer äcklad den sista biten, tur att man inte tog så mycket. Jag ­dukar av tallriken och glaset från bordet och går ut.

Bänken jag brukar tillbringa rasterna på är ledig, som vanligt. Vem skulle sätta sig där när det finns massor av annat att göra? Jag skulle kunna vara med på King, jag är rätt bra på det. Men det skulle bara bli konstigt, ingen skulle märka mig. Och dessutom är det bara killarna som gör det. Förut kunde alla vara med och spela, både killar och tjejer. Det var då det. Nu går tjejerna bara runt och småpratar hela rasterna, alla utom jag.

När jag ser Stina ligga och halvsova på bänken räcker jag upp handen och frågar:

–  Får man verkligen sova på lektionen?

Jag vill inte säga det, men jag måste. Annars skulle någon ­annan påpeka det och det skulle bli fel, det måste vara jag som säger det.

–  Nej, det får man inte. Stina! Är du vaken? frågar fröken Britt.

–  Ja, svarar Stina och tittar upp med trötta ögon.

–  Men vad är svaret på frågan då?

–  Ehm‚ Norge, svarar Stina, men man hör att hon är osäker.

–  Men ååh! Svaret är ju Norden! Vem vet inte det? Det bara slinker ur mig, jag kan inte hjälpa det.

I dag är det köttfärslimpa till lunch, det är egentligen inte så gott. Men alla andra tycker det är supergott, så då måste ju jag också tycka det. Jag tar inte mindre mat än vanligt, även om jag skulle vilja det. När jag sätter mig vid ett tomt bord kommer snabbt Amanda, Ebba och Alice och sätter sig vid mig. Egentligen känner jag mig mest trött och lite deppig just nu, men jag måste ändå prata och skratta och verka glad.

Jag får syn på Stina som sitter ensam vid ett bord. Det är synd om henne, hon har aldrig någon att vara med. En gång försökte jag börja vara med henne, så att hon skulle bli gladare. Men det funkade inte. Det enda som hände var att alla andra blev sura på mig. Hennes ögon är fina, det har jag inte tänkt på. Som en blandning mellan brunt och grönt. ­Finare än mina, mina ögon är bara vanligt bruna. Mamma ­säger att de är kastanjebruna och att det är jätte­fint, fast det tycker inte jag.

–  Hallå, vad är det med dig, frågar Amanda.

–  Inget, svarar jag snabbt. När jag reser mig upp och dukar av följer drösen av tjejer efter. Det är faktiskt lite jobbigt ibland, att aldrig få vara ifred.

Stina sitter på bänken under eken, som vanligt på rasterna. Jag vill gå fram till henne men jag kan inte. Det skulle också vara lite kul att vara med på fotboll, men det kan jag ju inte heller göra. Det enda jag kan göra utan att det verkar konstigt är att gå runt med de andra tjejerna och prata hela rasten. Egentligen är det ganska tråkigt.

Nästa dag dukar jag av så fort jag kan efter lunchen, så fort att de andra tjejerna inte har ätit klart. Då kan de ju inte följa efter mig ut. När jag kommer ut sätter jag mig på bänken under eken. Efter en stund kommer Stina ut och ­tittar förvånat på mig.

–  Sorry, får jag sitta här, frågar jag.

–  Det är … okej, mumlar Stina.

Det är skönt att bara sitta här. Att inte vara omringad av andra tjejer. Stina tittar på mig. Jag ler, hon ler tillbaka.

Foto: Jens, 10 år Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X
Annons
X