X
Annons
X
Krönika

Anders Melldén: Vinkärlek som aldrig rostar

Min första vinkärlek hette Banda Dorada och var ett vitt vin från Rioja. Jag var sexton och jobbade som servitör i Öregrund på östkusten. Banda Dorada var varken sött eller surt, det räckte för mig. Det var kärlek vid första sippen och romansen varade en sommar.

Så vad säger din första vinkärlek om dig som person, och som vinperson? Inte mycket egentligen. Att lära sig uppskatta vin handlar ju just om detta: att lära sig. Det är en process som tar tid och som ständig måste utmanas för att utvecklas.

Under gymnasietidens fredagskvällar slank en och annan Green Pearl ner. En "GP" var den stående förfestardrycken, ett härtappat australiskt blandvin om jag minns rätt. Det var inte jättegott, men det dög – namnet var lätt att uttala och en flaska var hyfsat billig. APK, Alkohol Per Krona, var på den tiden inte helt oviktigt och med ett ännu aktivt monopol på både import och försäljning – och med vinerna långt bakom kassadisken på Systembolaget – fanns inte mycket utrymme för botaniserande bland vinstilar och flaskor.
Importmonopolets fall i mitten av 1990-talet, och en sommelierutbildning vid samma tidpunkt, förändrade detta för mig.

Annons
X

Jag glömmer till exempel aldrig mina första nebbioloupplevelser. Jag skulle hälsa på en vän i Milano och passade på att boka in två vingårdsbesök i Piemonte. Lånade hans bil och tog mig på så sätt till både Bruno Giacosa i Barbaresco och till Barolo där Renato Rattis son Pietro tog emot mig. Kvällen innan hade jag, min vän och några italienare genomgått en crash-course i nebbiolo med hjälp av tolv flaskor blandat vin av druvan. Stramt, strävt och tjurigt – men samtidigt helt fantastiskt! Jag kan fortfarande, drygt tjugo år senare, tydligt se den nattliga seansen i Milanolägenheten framför mig när jag doftar på en barolo eller barbaresco.

Bourgogne var ett av de mest komplicerade distrikten att lära känna och det tog tid innan jag fattade tjusningen med dess röda viner som jag först upplevde som sura och smaklösa, men som kostade desto mer. Trägen vinner som bekant, och när jag väl fattat tjusningen var jag fast. Som så många andra.

För mig är de bästa vinupplevelserna numera sällan de direkta smaksensationerna, utan de som tar tid på sig och som ställer krav på fullständig uppmärksamhet från mig.

Stäng

SvD VIN & MAT:s NYHETSBREV – vintips och recept direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här

    Om Banda Dorada var min ungdomskärlek och Green Pearl en av uppväxtens oskyldiga flörtar blev nebbiolovinerna från Langhe och pinot noirvinerna från Bourgogne de mer mogna förhållandena. De som fick ta tid på sig, och som hela tiden kräver uppmärksamhet i form av provningar och besök. För vin handlar – som så mycket annat – om att träna, testa och utforska. För mig är de bästa vinupplevelserna numera sällan de direkta smaksensationerna, utan de som tar tid på sig och som ställer krav på fullständig uppmärksamhet från mig. Där det är de små nyanserna som gör skillnaden.

    Ja, att verkligen anstränga sig är jobbigt, vare sig det gäller vin eller något annat. Men det är mödan värd. För belöningen efter ansträngningen kan bli en livslång kärlek. En vinkärlek som aldrig rostar.

    Annons
    Annons
    X
    Annons
    X
    Annons
    Annons
    X
    Annons
    X
    Annons
    X
    Annons
    X