Annons

Anders Melldén:Vinexpert eller ej – nyfikenheten är viktigast

Under strecket
Publicerad

Restauranggästen frågade om vi hade kyckling på menyn. Jag rekommenderade scampi fritti. Var sexton och jobbade min första sommar som servitör. Detta var allra första arbetsdagen och mitt allra första sällskap. Gästen skrattade lite och förklarade för mig, servitören, vad scampi fritti var.

Liebfraumilch dracks av alla, såväl lokala kommunpampar som traktens alkoholister som hämtades med färdtjänst när flaskorna var tomma.

Vinmässigt var jag lika oerfaren, men den där sommaren väcktes intresset. Min egen smak utvecklades åtminstone till den grad att jag föredrog spanska Banda Dorada framför härtappade sura Val de Loire. Gjorde det mig till vinexpert? Knappast. Men jag drack godare vin än mina kompisar.

Detta hände sig under andra halvan av åttiotalet och krogens vinlista bestod till hälften av tysk halvtorr liebfraumilch. Det dracks av alla, såväl lokala kommunpampar som traktens alkoholister som hämtades med färdtjänst när flaskorna var tomma.

När en ny vinlista skulle sättas kom tjejen som stod i kassan på Systembolaget. Iklädd sin grågröna uniform slog hon sig ner med krögaren och visade upp ett färdigt förslag på lämpliga viner.
I takt med att Sverige blev ett vindrickarland - på 50-talet var 15 procent av Systembolagsförsäljningen vin, på 00-talet 90 procent – utvecklades krogarnas vinlistor. Särskilt fort gick det under 1900-talets sista decennier, och min egen vinkarriär gick från de stapplande första vinserveringarna, via en sommelierexamen, till jobb som dryckesansvarig på en stor festvåningsanläggning.

Annons
Annons

Som nybakad sommelier är det lätt att tro att man är expert på vin, men 1994 avskaffades importmonopolet och vininköpen till restaurang blev under ett par års tid en svårgenomtränglig djungel av nya importörer och produkter. Parallellt med insikten att experttiteln var långt borta frodades dock den verkliga nyfikenheten – nu fanns ju möjligheten att träffa livs levande vinmakare som kunde berätta om allt som inte stod i böckerna.

När jag lämnade sommelieryrket pluggade jag journalistik för att bättre kunna beskriva min kunskap. Problemet var bara att ju fler vinområden jag besökte, vinmakare jag mötte och viner jag testade, ju mer insåg jag att detta är en värld där experttiteln fortfarande är väldigt långt borta. Visst kan jag mer än gemene man och kvinna om vin, men frågan är vad vi lägger in i ordet vinexpert. Att alltid ge ett vin exakt samma omdöme när det provas blint i olika sammanhang? (Läser i SvD-kollegan Emma Frans utmärkta bok Larmrapporten att vinexperter sällan gör det.) Eller förväntas vinexperten inneha total teoretisk och praktisk kunskap, som inte kan ifrågasättas? Då är jag den första att kapitulera. För vet man allt finns ju inget nytt att upptäcka, och då finns heller ingen anledning att vara nyfiken.

Mitt yrke är svårt att betitla, så kalla mig gärna vinexpert om du vill. Men i så fall vill jag fortsätta vara en expert som hela tiden ifrågasätter och prövar min kunskap. Sådana experter tror jag själv nämligen mer på än de som säger sig veta sanningen. De sistnämnda skulle förmodligen ha fortsatt servera scampi fritti som kyckling.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons