Annons

Andreas Grube:Vinet orsakar både eufori och nostalgi

Illustrationsbild
Illustrationsbild Foto: Kallestad, Gorm / TT

Ett vin kan väcka känslor av många olika slag. Men vad är essensen av en vinupplevelse och vilka sinnen bidrar starkast?

Under strecket
Publicerad

Buss 54 på väg från Nybroplan hem mot Kungsholmen en vinterkväll för ett par år sedan. Jag sätter på mig hörlurarna och drar i gång låten Sjön, öppningsspåret på Frida Hyvönens då hyfsat nysläppta och i mina ögon makalösa album Kvinnor och barn.

Så märker jag plötsligt hur det faller tunga våta droppar ner i knät, synen blir suddig och grumlig, det knyter sig i magen. Kort sagt, jag har börjat gråta som ett barn. Eller nej, snarare sådan där Helena Bergström-på-film-gråt ni vet, när ansiktet liksom blir svullet och det rinner gråtsnor ur näsan.
Jag kan helt enkelt inte värja mig för ljuden och vad de gör med mig. De går rakt in i hjärtat, utan omvägar.

Tidshopp fram till hösten 2019, då jag har glädjen och förmånen att få skriva lite musik till den briljante komikern och språkvetaren Fredrik Lindströms föreställning Mänskligheten, en föreställning som blandar humor med populärvetenskap utifrån hur människans hjärna fungerar. Och det är Fredrik som, när han får veta att jag både jobbar med vin och musik, säger: ”Intressant kombination, visste du att just både ljud och dofter går direkt in i den så kallade reptilhjärnan och får oss att reagera utan att vi egentligen förstår varför?”.

Annons
Annons

För mig har doftupplevelsen alltid varit det största med vin

Bam! Där har vi det! Visst, jag har förstått att dofter är primala, att det finns något starkt känslomässigt i doftupplevelser. Hur vi kan minnas barndomshändelser av en tvättmedelsdoft, hur vi kan se en mormor eller morfar framför oss när vi känner igen en parfym, eller hur vi flyttas tillbaka till högstadiets klassrum till doften av tavelkrita. Till exempel. Men jag har aldrig greppat just den där kopplingen mellan doft, reptilhjärna och musik. Kopplingen i upplevelse mellan ett fantastiskt vin och en makalös låt.

För mig har doftupplevelsen alltid varit det största med vin, och ibland kan jag sitta i evigheter och bara sniffa med näsan djupt ner i kupan. Jag tröttnar aldrig på det. Såvitt jag minns har ett vin aldrig fått mig att börja gråta, men däremot många gånger orsakat starka känslor, både eufori och nostalgi.

Jag läser på mer om dofter och den så kallade reptilhjärnan – eller hjärnstammen som den mer korrekt benämns – och ju mer jag läser desto mer fascinerad blir jag. Visste du till exempel att doft ofta framkallar en känslomässig reaktion redan innan vi hunnit processa och identifiera den? Eller att forskare hävdar att behagliga dofter kan förbättra både vårt humör och vår kreativitet, och att vi – i valet av partner – föredrar doften av en människa med ett immunförsvar som skiljer sig så mycket som möjligt från vårt eget?

Att blir berörd in i hjärtat och själen får i alla fall mig att känna mig levande, och antagligen är det därför jag älskar både vin och musik så mycket. I en vardag full av planering, livspussel, möten, hämtningar och måsten som ska klämmas in i schemat med skohorn är det en befrielse att bli vält över ända av en upplevelse som inte går att kontrollera, en känsla som man måste kapitulera inför.
Och jag struntar i om folk undrar vad det är för en snörvlande galning på bussen, eller vilken dåre som sitter i baren och ljudligt suckar ”aaahh!” över ett glas vin.

Jag känner alltså finns jag. För att parafrasera Descartes gamla devis.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons