Annons

Ulrika K Engström:Vind i seglen för kinesisk hbt-kultur

I Kina har man traditionellt inte klassificerat människor utifrån deras sexualitet. Mao-epoken utgjorde ett undantag, men nu är man på väg tillbaka mot en i dao­ism och konfucianism grundad syn på hbt-relationer som en accepterad praktik snarare än en förbjuden identitet.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

UNDER STRECKET

På Shanghais första gaybar var den enda med stadig blick den blonde mannen med fuktig överkropp och urtvättade, lagom sönderrivna jeans som blickade ner från en solblekt affisch, uppnålad ovanför den provisoriska bardisken. Då, våren 1997, var Shanghais nattliv nyligen pånyttfött och den oansenliga barens gaykoncept hade svårt att locka till sig mer än ett par män med slokande ryggtavlor och tvekande blickar.

Drygt tio år senare är det svårt att tränga sig fram på Home Bars dansgolv när klockan är halv tre en lördagsmorgon. Det är trångt och varmt när hundratals tongzhi trängs på Shanghais kanske bästa nattklubb, i nedervåningen av ett hus vid Fuxingparken, mitt i centrala Shanghai.

I Desiring China: Experiments in Neo­liberalism, Sexuality, and Public Culture (Duke University Press, 251 s) kopplar den amerikanska antropologen Lisa Rofel uppkomsten av en manlig gayidentitet i kinesiska storstäder till framväxten av ett ”kulturellt medborgarskap”. Hon menar att betydelsen av att vara en världsmedborgare i det postsocialistiska kinesiska samhället förhandlas genom olika typer av längtan. Här har det kulturella medborgarskapet ersatt den politiska kampen och partiet, och har möjliggjort skapandet av nya identiteter genom det kulturella tillhörandet, där livsstilskonsumtionen avgör vem som för Kina mot framgång och rikedom. Det betyder att det går att vara gay och vinnare i Hu Jintaos Kina, eftersom den sexuella identiteten också ger tillträde till en spännande transkulturell storstadsvärld där man pratar engelska, är ung, medelklass och klär sig trendigt.

Annons
Annons

Rofel sammankopplar också uppkoms­ten av en manlig gayidentitet med återanvändningen av rikskinesiskans ord för kamrat, tongzhi, som under senare år blivit ett vanligt samlingsbegrepp för homo-, bi- och transpersoner i Kina. Det var under Lesbian and Gay Film Festival i Hongkong 1989 som en gayaktivist från Hongkong introducerade begreppet tongzhi. Ordet är sammansatt av tong, som betyder ”homo” eller ”samma”, och zhi, som betyder ”mål”, ”själ”, ”personlighet” eller ”orientering”. Tong finns även med i termen för homosexualitet, tongxinglian. I Kina markerade den nya användningen av ordet ett ironiskt avståndstagande från gammelkommunismen, eftersom ”kamrat” numera bara användes bland en äldre generation och politiska ledare i ändlösa tal.

I ”Tongzhi: Politics of Same Sex Eroticism in Chinese Societies”, en tongivande sociologisk studie från år 2000, påpekar Chou Wahshans att det finns ett flertal andra anledningar till att begreppet tongzhi anammades. Medan ordet för homosexualitet, tongxinglian är en negativ, medicinskt klingande term, legitimerar tongzhi hbt-relationer utan att de ställs i motsatsförhållande till en hetero-majoritet. Chou menar att ”i stället för att stigmatisera sig själv som en sexuell minoritet, eller konfrontera mittfåran i samhället med en homo–hetero-dualitet, penetrerar tongzhi kärnan i samhället och avstabiliserar en upplevd dualitet mellan homo och hetero.” Likt queer är begreppet tongzhi könsneutralt och gör ingen skillnad mellan sexuella minoriteter som exempelvis transsexuella eller SM. På samma sätt som queer är tongzhi en pågående process, där betydelsen av begreppet och skillnaden mellan tongzhi och icke-tongzhi hela tiden förhandlas. Om man kallar sig för tongzhi är definitionen av zhi (det vill säga målet, själen, hjärtat) alltid ombytligt. Detta påverkar också synen på heterosexualitet, eftersom begreppet tongzhi ifrågasätter idén om att den sexuella identiteten är något objektivt, konstant och naturligt. Det betyder i längden ett minskat behov av att identifiera sig utifrån sin sexualitet, vilket närmar sig synen på sexualitet i traditionell kinesisk kultur, influerad av daoism och konfucianism.

Annons
Annons

I kinesisk kultur har människor traditionellt inte klassificerats utifrån sin sexualitet. Den uppfattningen bottnar bland annat i daoismen där världen är uppdelad i yin och yang och där dao, vägen, bara kan finnas när det finns balans dem emellan. Sexualitet har varit en del av livskraften, som är relationell och svävande, utan koppling till ett specifikt beteende. Enligt daoismen är män framför allt yin, medan kvinnor till stor del är yang; men yin och yang förändras beroende på den specifika relationen, vilket gör att en man kan vara både yin och yang – exempelvis yin i förhållande till sin fru, men yang i förhållande till sin svärmor.

En liknande uppfattning finns även i konfucianismen, enligt vilken äktenskapet är grundbulten i ett samhällssystem som är strikt patriarkalt och hierarkiskt. Äktenskapet behöver emellertid inte vara passionerat eftersom det viktigaste är att överenskommelsen resulterar i en arvinge (läs: son) och ett fungerande socialt system, där alla agerar utifrån sina roller. Detta har gjort det socialt acceptabelt för exempelvis en äldre man att ha en yngre älskare, en qidi (adopterad lillebror), så länge han fullgjort sina reproduktiva plikter.

Denna tradition visar sig också i många andra uttryck som finns för kärlek mellan män. Ett vanligt begrepp för passion mellan män är duan xiu, ”den korta ärmens passion”, som kommer från berättelsen om kejsaren Ai som levde runt Kristi födelse. När hans favorit Dong Xiang somnat på hans långa rockärm, klippte han av ärmen eftersom han inte ville väcka sin älskare.

Annons
Annons

Den traditionella synen på sexualitet och sociala plikter i Kina har gjort att intima relationer mellan människor av samma kön historiskt inte har varit stigmatiserade på samma sätt som i väst. Vissa forskare har rentav hävdat att bisexualitet var den rådande sociala konstruktionen mellan män fram till början av 1900-talet.

När Lisa Rofel menar att ”kulturellt medborgarskap, kanske mer än juridisk subjektivitet eller teorier om psykosociala personligheter, skapar passande och opassande sexuella relationer i det postsocialistiska Kina”, påpekar emellertid litteraturvetaren Tzelan D Sang att hon undervärderar betydelsen av kön, klass och lagar i sin analys. I ”The Emerging Lesbian: Femal Same-Sex Desire in Modern China” (2003), en av få böcker som analyserar kvinnlig homosexualitet i kinesiska samhällen, skriver Sang att sexuella utsvävningar framför allt varit till för en manlig elit i klassisk kinesisk kultur. Före 1900-talet beskrevs kärlek mellan kvinnor bara i termer av systerskap, känslor eller vänskap. Och även om det finns historiska exempel på sexuella relationer mellan kvinnor, så beskrevs de inte som en specifik smak eller ett visst levnadssätt. Det finns visserligen exempel på matriarkala samhällen där det förekom samkönade äktenskapsliknande relationer mellan kvinnor fram till 1950-talet, men Sang menar att det var lokala företeelser och därför inte är överförbara till hela samhället.

Överlag trivialiserades kvinnlig samkönad intimitet i det kinesiska samhället och det var det bara när kvinnor var ointresserade av män som deras relationer egentligen uppmärksammades. Lesbiska relationer erkändes först när kvinnor fick en hög­re status i samhället under början av 1900-talet och därmed räknades som ”vuxna”. Men de klassades samtidigt som onormala och avvikande. För det var just då, när den intellektuella Fjärde maj-rörelsen introducerade västerländsk biologisk vetenskap i början av 1900-talet, som den traditionellt kinesiska synen på sexualitet förändrades. Därför var det ironiskt nog först när ett krav på sexuell liberalisering och föräktenskaplig heterosexuell romantik kom till Kina, som de traditionella homosociala och homoerotiska uttrycken ansågs vara perversioner. Det här förde även med sig att Mao förklarade homosexualitet som ett västerländskt antirevolutionärt påfund när Folkrepubliken Kina grundades 1949. Trots att ordförande Mao, enligt vittnesmål från hans privatläkare, själv hade unga älskare, var homosexualitet inte tillåtet i det puritanska maoistiska samhället. Under kulturrevolutionen (1966–76) straffades hbt-relationer med fängelsestraff, det förekom till och med avrättningar.

Annons
Annons

Förändringar inom det kinesiska rättsväsendet har påverkat hbt-rättigheternas legitimitet, även om det har funnits få specifika lagar som har reglerat hbt-relationer. Såsom är brukligt inom det kinesiska rättsväsendet lämnades ett stort utrymme för domstolarnas egna tolkningar och det brott som hbt-personer vanligtvis anklagades för var så kallad huliganism, eller för att ha ”stört den sociala ordningen”. Den lagen togs bort 1997, men samkönade par är fortfarande inte erkända i lag. Det finns dock exempel på att ett fåtal könsneutrala äktenskap har registrerats i Kina, men de har snarare varit exempel på byråkratisk förvirring än ett partipolitiskt genombrott för hbt-rättigheter. Samtidigt har sociologen Li Yinhe lagt fram ett lagförslag om legalisering av könsneutrala äktenskap inför Nationella folkkongressen tre gånger, utan att få genom det.

Den tröga processen visar att Kina fortfarande är en hierarkisk enpartistat där partilinjen avgör utvecklingen. Det blev också tydligt när Kina fick en ny hälsominister efter skandalen med luftrörssjuk­domen sars under våren 2003. Wu Yi ändrade den officiella inställningen i hiv/aids-frågan, vilket också påverkade hbt-frågan. Myndigheterna började informera om sjukdomen och förespråka kondomanvändning – det blev till och med tillåtet att göra reklam för kondomer, trots att det hade varit förbjudet sedan 1989. Det här gjorde att hbt-frågan fick en ny nyttoaspekt och censuren i medierna lättade avsevärt. Sedan dess har tidningar som det manliga gaymagasinet Menbox kunnat ges ut och förra året startades inte mindre än tre talkshows för en hbt-publik på nätet (den mest framgångsrika heter ”Tongxing Xianglian” med 16 miljoner inloggade tittare första säsongen). Den här trenden ­visar att myndigheterna insett vidden av Kinas hiv/aids-problem, men är också ett tecken på att partiet numera tillåter att sex säljer, oavsett vem som har sex med vem.

Annons
Annons

Kort sagt kan man säga att det numera är tillåtet med hbt-konsumtion, men inte att kräva ökade grundläggande hbt-rättigheter. För den nya pengadrivna hbt-kulturen kan vara inkluderande och exkluderande – en utveckling som gör det svårt att organisera sig för grupper som inte är lika köpstarka och dessutom organiserar sig utanför storstädernas bargator. Under upptakten inför OS har det förekommit omfattande razzior i parker, cruisingområden och bastuklubbar, där många mindre bemedlade blivit felaktigt anklagade för prostititution. För lesbiska kvinnor som hellre samlas kring hbt-intressen dagtid gör den kringskurna yttrande- och föreningsfriheten det svårt att starta föreningar och icke-statliga rörelser. Här har det skett viss förändring – de senaste åren har ett flertal mer eller mindre inofficiella hbt-föreningar anordnat seminarier, föreläsningar och andra tillställningar. Samtidigt har det hänt att möten ställts in för att organisationen är illegal eller för att de behandlar ämnen som är “för politiskt känsliga”.

I dagens Kina är hbt-relationer fortfarande en fråga om praktik, snarare än identitet. Sexualiteten bestämmer fortfarande inte identiteten. Du är inte tongzhi, tongzhi är något du blir. Det för med sig att få vill göra hbt-frågan till en mänsklig rättighet, eftersom den då riskerar att bli politiskt känslig i den annars apolitiska enpartistaten Kina.

Men samtidigt går det inte att sticka ­under stol med att den framväxande hbt-­kulturen symboliserar en positiv förändring initierad av den ekonomiska reformen – en förändring som få fördömer och många ser på med nyfikenhet. De senaste årens utveckling har gjort att de tvekande blickarna är borta och de rosa pengarna har skapat nya utrymmen i den kinesiska enpartistaten. Åtminstone om du är en rik man som väljer att leva på natten.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons