Vilse på väg till stranden

I januari kommer Ellen Mattsons nya roman "Sommarleken". I dag bjuder vi SvD:s prenumeranter på ett exklusivt utdrag. I första kapitlet går tonåriga Sandra vilse på väg till stranden – och hittar ett grått gammalt hus i en välklippt trädgård.

Under strecket
Publicerad
Annons

Stigen genom skogen kantades av hasselsnår som en gång måste ha vuxit i ett ljusgrönt valv men som nu höll på att dö i mörkret under ekarna. Hon hade gömt mopeden bakom en buske och gått in där hon trodde att stigen borde finnas och till sist hittat den eller resterna av den, ett smalt spår av bar jord under de gamla hasselsnårens hopvuxna kronor. De bar ännu löv fast stammarna börjat murkna, men ljuset som silade genom dem var mörkt av träden som växt in och dolt stigen. En gång hade den varit en väg som ledde ut mot udden, nu var den igenvuxen och nästan oframkomlig, men längre in vidgades den till en grön tunnel med ljusreflexer som gungade på marken, den visade sig plötsligt så som den en gång varit.

Vinden blåste högt däruppe i ekkronorna och hon stannade och tittade upp i det friska lövverket och lyssnade på fågeln som sjöng: en svarthätta. Sedan började hon springa, som en liten flicka som leker att hon är ute på äventyr, hoppade över stenar och rötter och sjöng för sig själv innan hon stannade igen och såg sig omkring, för hon hade missbedömt avståndet, udden måste vara mycket större än hon förstått, brantare, mer kuperad, och stigen till stranden längre. Om den nu ens ledde dit. Hon drack lite av saften hon gjort i ordning i köket på morgonen och började gå på sitt vanliga sätt, uppför en backe och ner på andra sidan där ekarna stod så tätt att de börjat kväva varann. Deras döda vita grenar pekade ut mot havet och hon fortsatte gå fastän stigen nu hade försvunnit eller snarare delats upp i många stigar, upptrampade av tassar och klövar. Det var djurens skog. Hon kom till ett kärr och måste gå runt men hittade stigen igen, eller en annan stig, en hård och gräsbevuxen stig som ledde nedåt och som hon följde tills hon plötsligt såg havet mellan trädstammarna och sprang mot det, ut på en stor gräsbelyst gräsrundel som hon trodde var en äng, men det var ingen äng utan en gräsmatta. Hon blev stående där i kanten av en trädgård medan människorna som satt framför det stora grå huset tittade på henne.

Annons
Annons
Annons