Annons
X
Annons
X
Ledare
Krönika

P J Anders Linder: Vilka ska styra Sverige efter valet?

”Vilket parti skulle du rösta på i riksdagsvalet om det var val i dag?” Sifo ställer frågan till ett urval av befolkningen varje månad, och efter att ha sett resultatet för december som SvD publicerar idag finns bara en sak att säga: Det är en jäkla tur att det inte är val i dag.

Till att börja med samlar de borgerliga inte mer än 41,7 procent av väljarsympatierna, och med KD på 3,6 procent blir det bara 38,1 procent som ger mandat. Det räcker inte till förnyat förtroende för Alliansen.

Alltså flertal för vänstern och röd eller rödgrön regering? Kanske ändå inte. Sverigedemokraterna noterar
all time high med 10,0 procent, vilket stökar till allt vad regeringsbildande heter.

Annons
X

Räknar man om Sifosiffrorna för december till antal riksdagsledamöter genom att anta att mandaten fördelas proportionellt mot sympatierna blir resultatet det här: Socialdemokraterna 117, Moderaterna 103, Sverigedemokraterna 36, Miljöpartiet 35, Vänsterpartiet 22, Folkpartiet 20 och Centerpartiet 16 mandat. Kristdemokraterna hamnar under spärren och blir utan representation.

Vad skulle det leda till? Endast en sak är säker. Riksdagens talman Per Westerberg får alla chanser att göra skäl för sitt arvode.

Moderaterna har gått tillbaka, KD har ramlat ut, alla tre vänsterpartierna har gått fram. Det naturliga för Westerberg borde då vara att be Stefan Löfven bilda regering. Men även om S-ledaren skulle svälja stoltheten och strunta i erfarenheterna och inte bara bjuda in MP utan även Vänsterpartiet till en koalition, når han bara upp i 174 mandat. Det är ett för lite. Riksdagen har 349 platser och det behövs 175 mandat för att ha majoritet.

Firma Romson & Fridolin är dock minst sagt intresserad av att få vara med och styra på riktigt efter alla år i oppositionens utanförskap och Göran Persson-samarbetets halvhet. De låter Reinfeldt förstå att de inte ska vara omöjliga.

Men det är matematiken.

För även om Centerpartiet mot förmodan skulle gå med på att de gröna rivalerna i MP efterträder KD i ett fyrpartisamarbete, går inte räknestycket ihop. M, FP, C och MP får inte heller ihop mer än 174 mandat. S, V och SD har tillsammans 175 mandat och röstar nej till Fredrik Reinfeldt.

Westerberg våndas. Vad göra? Kan Löfven tänka sig att göra upp över blockgränsen? Ja, Löfven är en praktisk person och har förhandlat förut. Han är inte främmande för ett
au revoir till Västerpartiet och ett handslag med Björklund. FP-ledaren får offra kärnkraften för Miljöpartiets skull men i gengäld får han fortsätta att styra och ställa med skolan, och det kan bli höjda tak i socialförsäkringen. Resten ska nog ordna sig.

Om det bara inte hade varit för riksdagen. S, MP och FP tillsammans får nämligen inte ens ihop 174 mandat utan bara 172. Ska det bli regering över blockgränsen måste även Centerpartiet gå in i den S-ledda koalitionen. Där tar det stopp.

Westerberg suckar djupt och ringer först upp Löfven och sedan Reinfeldt. De tre drar sig tillbaka till talmannens kontor och blir kvar därinne länge. Det glunkas bland politikreportrarna om en historisk koalition. När Jimmie Åkesson får höra vad som är på gång korkar han upp ännu en flaska skumpa.

Och där lämnar vi scenarierna på Helgeandsholmen.

Och sedan tar vi alla reservationer: Opinionsmätningar är inte valprognoser. Valet är inte förrän i september 2014 och massor kommer att hända mellan nu och då. Det är långt ifrån självklart att KD ska säcka ihop. Valrörelser ger bättre plattformar och större synlighet åt små partier.

Fast den teoretiska beräkningen kan förhoppningsvis tjäna som väckarklocka: Det blir väldigt svårt att bilda regering på ett vettigt sätt ifall SD etablerar sig på den här nivån, och det krävs mod och aktivitet för att vända utvecklingen. Om allting får rulla på som nu är det fara värt att SD blir ännu större och de små borgerliga partierna ännu mindre till 2014.

I stället för att grubbla över vilka taktiska manövrer som kan bli nödvändiga efter valet, bör de borgerliga se till att dilemmat aldrig uppstår.

Varför inte börja med det uppenbara? Som Markus Uvell påpekar (

  • DN Debatt 27/10
    *) beror SD:s framgångar till dels på att partiet har blivit intressantare för väljare som tycker att regeringen är svag vad gäller frågor som brottsbekämpning och försvar. Det är klassisk borgerlig hemmaplan och det borde råda en intensiv tävlan mellan partierna om att spela upp dem och koppla greppet, men tvärtom är det dånande tyst. Enskilda företrädare kan visa lite glöd. Mer blir det inte.

Tänker de små partierna sitta och häcka i varsin nisch ända till 2014? I så fall kan det bli tungt för Per Westerberg – men ännu tyngre för Alliansen.

Annons
Annons
X
Annons
X
Annons
X