X
Annons
X
Recension

Lefnadsstämning | Väst-östligt Vilhelm Ekelunds ljusaste bok

När Vilhelm Ekelund lämnar poesin kring 1906 gör han det för att publicera 22 prosaböcker under återstoden av sitt liv. Man kan säga att de alla har samma tema: omsorgen om det egna jaget. Men Ekelunds jagomsorg handlar inte om hur jaget ter sig för andra - jaget som bild. Inte heller handlar den om hur jaget samspelar med andra, i arbete eller kärlek. Han är i stället upptagen av hur hans eget känslostyrda och ofta demoniskt plågade jag ter sig för honom själv, ett slags tvåsamhet i det inre.
Bakom detta oupphörliga självintresse ligger hans upplevelser av att vara ringaktad och utstött, att vara en outsider i livet och framför allt i litteraturen. Tidigare, under sin lyriska period, har han identifierat sig med denna offerroll. Nu vill han komma över den, komma vidare.
Men Ekelund fortsätter att se sig som en främling i samtidslitteraturen och särskilt hans 20-talsböcker handlar om att
göra utanförskapet produktivt. Ibland når han ett stilla accepterande, som när han i Lefnadsstämning från 1925 skriver: ”Att få lof att säga sitt ord är en stor sak, äfven om få höra det.”
Det kan vara svårt att skilja Ekelunds aforism- och prosaböcker åt; egentligen kan man se dem som en enda bok: en vindlande utvecklingsroman där persongalleriet är ett utvalt sällskap tänkare och författare alltifrån försokratikerna fram till Strindberg och Eric Hermelin.
Låter allt detta strängt och avskräckande, läs då aforismboken ”Lefnadsstämning”. I dagarna har Ekelundsamfundet publicerat den, i en volym som också innehåller den efterföljande Väst-östligt. Den är en del i samfundets nyutgivning av alla Ekelunds prosaböcker och den har sedvanligt lakoniska kommentarer av Nils Gösta Valdén, vår främste Ekelundkännare.

Just "Lefnadsstämning" är en lämplig ingång till Ekelunds tanke- och ordvärld; den är hans mildaste prosabok, kanske hans vackraste. Den är också en av de visaste böcker som skrivits på svenska. Här
saknas mycket av aggressiviteten och polemiken i hans andra böcker. Ännu har han inte nått fram till de sena böckernas hårda, formelartade språk, "Lefnadsstämning" har en mjukhet också i stilen. Att i en bokanmälan göra reda för rikedomen i dessa häpnadsväckande aforismer går inte. Men antyda kan man.
"Lefnadsstämning" är Ekelunds svar på medelålderskrisen, den som Strindberg var den förste i Sverige att skildra på prosa i "Inferno", "Legender" och "Ensam", och som varje självbiografiskt inriktad svensk författare förr eller senare tycks vilja formulera sig om. Vi möter en 45-årings ofta hårda självrannsakan, men också ett försök att blicka framåt, försonligt och ljust. Ekelund vill "vara ljus i ljus; vårda ljusets eros."
Men "Lefnadsstämning" är också en polemisk bok. Själva titeln rymmer en polemik. Den åsyftade levnadsstämningen är inte riktigt vad man brukar mena med ordet, en helhetsupplevelse av livet som omständigheterna ingett en. Det rör sig i stället om något mycket mer begränsat, men för
Ekelund mer värdefullt. Han menar att man som människa kan - och bör - söka sig fram till "det tanke- och sinnestillstånd som hon befunnit vara hennes bästa och djupast passande". Ordet levnadsstämning är för Ekelund besläktat med uttrycket stämma ett instrument. Det instrumentet är det egna jaget.

Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X