X
Annons
X

Erik Bergqvist: Viktor Rydberg lyfts fram ur glömskan

För tio femton år sedan sände P1 ett radioprogram om Viktor Rydberg. Man kretsade kring frågan om det alls gick att läsa honom längre. Som jag minns var de flesta i studion tveksamma; på alltför många punkter, stilistiska såväl som idémässiga, ansågs Rydberg föråldrad. Skulle en panel 2010 komma till samma slutsats? Kanske. Det beror på
var i hans väldiga författarskap man dyker ner – lyriken, romanerna eller översättningarna (Poe, Goethe), religions- och mytforskningen eller de politiska och teologiska debattartiklarna.

Vår tids likgiltighet för Rydberg, som blivit så stor att hans namn så gott som försvunnit ur det intellektuella samtalet, kanske till och med ur medvetandet – vilket inte är fallet med historiskt sett ännu mer avlägsna författare som Stagnelius, Tegnér eller Almqvist – hänger förstås också samman med Rydbergs exempellösa upphöjdhet i sin egen tid (och en bit in på 1900-talet). Vårt avstånd till Rydberg, även om vi bara känner till "Singoalla" (alltså romanen, inte kexsorten), "Tomten" och "Betlehems stjärna" ("Gläns över sjö och strand", i Alice Tegnérs tonsättning) gäller hela det traditionstyngda, nationellt sökande och svällande samhälle Rydberg stod mitt i. En karikatyr, har han tyckts oss, en visionär ur en främmande värld, allvarsamt bortåtblickande och med en mustasch stor som ett mindre buskage.

Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X