Annons
Recension

The Faith of Writer. Life, Craft, Art.Vikten av inspiration och sittfläsk i skrivandets konst

Under strecket
Publicerad

Göran Hägg har gjort det, Olof Lagercrantz likaså. Eller John Gardner, Staffan Biörck, Anne Bernays och Pamela Painter och många andra kända som okända. Gjort vaddå? Jo, skrivit ett slags handledningar i författandets och läsandets svåra konst, böcker som i stort tycks delas upp i två kategorier: de som behandlar läsandet och skrivandet ur en, låt oss säga, mer filosofisk synvinkel, som Lagercrantz ”Konsten att läsa och skriva”, och de som mer är ett slags uppslagsrika läroböcker i hur man blir författare, som Göran Häggs ”Författarskolan”. Den senare kategorin har betydligt lägre status än den förra, eftersom den romantiska tanken på originalgenier som öser ur själens dunkla djup fortfarande är allenarådande. Hu då, inte kan man väl lära sig att skriva! Bland de mest nedsättande omdömena om en debuterande
författare är att vederbörande gått på kurs i creative writing/skapande svenska. Då bortser man från att allt hantverk, hur genialiskt det än är, eller skall bli, någon gång och någonstans måste läras, något som Peter Dahl en gång som professor försökte inskärpa för sina elever som tyckte att det var borgerligt nonsens att lära sig tecknandets och måleriets grunder. Likadant är det förvisso på litteraturens område. All litteratur skapas av redan existerande litteratur, vilket inte är samma sak som att författaren skall imitera eller sakna originell talang.

Annons

På mitt bord ligger nu två böcker som pendlar mellan det litteraturfilosofiska och det litteraturpedagogiska, ”deckardrottningen” Elizabeth Georges Skriv på! och Joyce Carol Oates The Faith of a Writer. Life, Craft, Art. Av de båda är Georges mer en instruktionsbok i ”skapande engelska” som hon såvitt jag vet fortfarande undervisar i. Man kan med visst fog hävda att hon givit ut sina arbetsanteckningar från föreläsningarna. Som beundrare av Georges
deckare blir jag en smula besviken, även om skildringarna av hennes strävan att bli den författare hon sedermera blev, är intressanta: tonen är emellertid du-beskäftig, litet grand som att ”när du nu har vässat pennan skall du”, exemplen är enbart hämtade från anglosaxisk litteratur, och av det mest traditionella slag. Det finns en irriterande kokett ton i det hela och när översättaren tror att en handling ”stoppas upp” blir jag irriterad; döda ugglor och rävar stoppas upp, inte handlingar. Dessutom är ”Little League” inte ett lag, utan amerikansk baseballs motsvarighet till sådant som barnens och ungdomarnas Sankt Eriks-cup. Men för all del, de praktiska tipsen är väl i sin ordning, även om den modernistiska romanens landvinningar på inte minst det tekniska området lyser med sin frånvaro. Dock blir jag minst sagt förbryllad när George i samtal med sin agent inte kan hitta mer än en klassisk inledningsmening till en stor roman, Herman Melvilles ”Moby Dick” (”Kalla mig Ismael”). Kollegan John Gardner har
skrivit en underbar essä om ”Konsten att börja” - George kanske inte har läst ”Hundra år av ensamhet”; ”På spaning efter den tid som flytt” eller ”Hemsöborna”?

Annons
Annons
Annons