Annons
X
Annons
X

Vikingar med vinglig engelska

SPRÅKFÖRBISTRING. Vi i Sverige är inte så bra på engelska som vi tror. Ändå sker undervisningen i allt högre grad på engelska på våra universitet och högskolor. Detta leder till problem, menar Leif Lewin.

(uppdaterad)

KOMMENTAR ENGELSKA

Förändringens vind blåser över svenska universitet och högskolor. Undervisningen sker numera mer och mer på engelska. Det finns flera anledningar till denna förändring. En är att vi fått flera utländska studenter. Platserna söks i internationell konkurrens och Sverige har på senare tid fått ett värdefullt tillskott av utländska begåvningar.

Men en ännu viktigare orsak är nog forskningens särart. All forskning värd namnet måste kunna hävda sig internationellt, citeras och bedömas av kolleger i andra länder, och då är engelska språket det mest gångbara.

Men det finns också vissa problem. För att undvika missförstånd vill jag framhålla att jag inte bygger mina slutsatser på erfarenheter från någon speciell institution. Debatten rasar i hela Sverige. Högskoleverket hade i höstas en konferens om läget, facktidskriften Universitetsläraren publicerar utförliga artiklar och debattinlägg i ämnet, det finns särskild skolforskning som specialiserar sig på språkutveckling och lärande, mina iakttagelser hämtas från olika fakulteter och högskolor.

Annons
X

Allmänt talat är problemet att vi i Sverige inte är så bra på engelska som vi tror. När svenska, eller för den delen skandinaviska, manuskript refuseras av amerikanska bokförlag eller tidskrifter är det inte alltid av vetenskapliga skäl. Anledningen är ofta dålig språkbehandling. Man talar i detta sammanhang om ”the Scandinavian syndrome”. En grek eller portugis skulle aldrig komma på idén att skicka in sitt bidrag direkt utan språkgranskning eller översättning men vi gör det med vikingarnas hela frimodighet.

På samma sätt är det på seminarierna. Anglosaxiska gästforskare höjer på ögonbrynen när de hör svenska forskare söka efter ord, prata med potatis i mun och så klämma till med någon schvungfull fras hämtad från MTV-engelskan för att ge ett idiomatiskt intryck. Det är som att få sig ett slanguttryck till livs mitt i en subtil recitation.

Problemet är inte lika stort i alla fakulteter. Värst är det inom humaniora och samhällsvetenskap, därför att språket där utgör själva analysinstrumentet och forskningsuppgiften ofta just består i begreppsanalys, språkliga distinktioner och formuleringen av det rätta uttrycket.

Den vällovliga avsikten att rekrytera utländska studenter och komma i samspråk med utländska kolleger har, som de flesta mänskliga handlingar, medfört vissa oavsiktliga konsekvenser. En är studieavbrotten. Från många håll rapporteras att svenska studenter har svårt att tillgodogöra sig undervisningen på engelska och hoppar av sina studier.

En annan, lika intressant som beklaglig, följd av undervisningen på engelska är en smygande förändring av seminariekulturen. Den negativa kritiken ökar, den konstruktiva minskar. På ett främmande språk är det lättare att påpeka ett fel och säga så gott man nu kan det exakt vad som brister istället för att låta fantasin få vingar, föreslå en alternativ uppläggning eller leverera den verkliga bristvaran i den akademiska miljön – det viktiga berömmet, generöst och gemytligt.

Vad ska man då göra? Utvecklingen går inte att stoppa, och det vore kanske heller inte önskvärt. Även humaniora och samhällsvetenskap mår väl av en internationalisering. Även humaniora och samhällsvetenskap växer genom jämförelse, alla vetenskapers moder.

Framför allt är det emellertid tre åtgärder jag skulle vilja förorda. För det första bör universiteten vidareutbilda sina lärare i engelska. Vi måste övervinna vår språkarrogans och sätta oss på skolbänken igen, så att vi kan behärska vårt arbetsredskap på samma sätt som vi självklart lär oss hur vår dator fungerar.

För det andra bör vi måna om att det även i framtiden finns mötesplatser för odling av svenska språket. Den svengelska jargongen är ett oskick, som döljer tankelättja. För åtminstone inom humaniora och samhällsvetenskap förstår man först en tanke, om man kan formulera den på sitt modersmål. Kan man inte det, finns det anledning att vara misstänksam.

För det tredje bör seminarierna på engelska språket alltid följas av individuell handledning på svenska (eller, om det är möjligt, på den utländske studentens modersmål). Det vore skönt att aldrig mera behöva vara med om hur unga medarbetare, efter att ha grillats på engelska, efter seminariet kastas ut i ödslighet, därför att alla blivit utmattade av blotta ansträngningen att formulera sin kritik på ett främmande språk. Det vore en lättnad att åter få uppleva en seminariekultur, där med tanken ordet föds på våra läppar.

Leif Lewin professor emeritus i statskunskap, Uppsala universitet.

Annons
Annons
X
Annons
X
Annons
X