Mat & dryck

Viggo Cavling: Torpedverkstan är nästa sommars stora hit

Viggo Cavling besöker svenskmexikanska Torpedverkstan på Skeppsholmen.

Var börjar SD-land? Svar: nedanför Grand Hôtel i Stockholm. Att ta båten ut i skärgården är som att säga hej då till det mångkulturella Sverige. Jag har stått här några gånger under mina 20 år i huvudstaden och som genom ett trollslag försvinner alla med svart kalufs. I skärgården finns inga slöjor, ingen Allah och högst en klyfta vitlök. På båten känner alla varandra och har gjort så i generationer.

Annons
X

Är du inte född in i skärgården har du inte där att göra. Stockholms skärgård är Jimmie Åkessons vision genomförd till punkt och pricka. Följaktligen tycker jag illa om Stockholms skärgård. Jag hatar barrskog. Träd ska ha löv som i Skåne. Uppenbarligen tycker skärgårdsmänniskorna likadant om mig, för det var åratal sedan jag fick en inbjudan att fira midsommar i Saltkråkanland.

Det finns dock ett undantag till denna regel: Skeppsholmens östra sida. Här kan du få skärgårdskänsla utan SD-politik. Skeppsholmen är en av Stockholms många hemliga oaser. Hit borde vi bussa alla turister efter Vasamuseet och Stadshuset. Hit kan du gå med en Tinder-date utan att stöta på ett gammalt nattklubbsragg. De flesta stockholmare vet inte att detta område existerar.

Anledningen till att jag sökt mig hit de senaste veckorna är den nyöppnade krogen Torpedverkstan.

Min trolovade och jag kommer hit veckan efter att krogen blivit totalsågad i Dagens Industri. På samma sätt som god kritik kan göra en krog kaxig, innebär en dålig recension att personalen får uppförsbacke. Som gäst kan det senare vara att föredra, eftersom de anställda plötsligt kämpar för sin överlevnad.

Vi börjar med lunch i baren. En ensam kock som aldrig åkt Waxholmsbåt sliter i ett öppet kök. Det är inte kliniskt rent, men inte heller mer kaotiskt än någon annanstans i krogvärlden. Vi tar fisksoppa och biff stroganoff. Kocken frågar flera gånger om vi vill ha mer mat och om vi är nöjda. Vi nickar och ler. Bägge rätterna är värda sin 135 kronor. Arbetar du på ön finns ingen anledning att inte gå hit några dagar i veckan.

Restauranglokalen är nyrenoverad och lite puts återstår. Vi ser en hantverkare på en stege. Från bekväma stolar i baren blickar vi ut över cementblästrade golv och väggar. I taket sitter dämpande plattor. Akustiken får 4 av 5. I den vitkaklade baren sitter ett jättefotografi över Stockholm från förra sekelskiftet.

undefined

Återkommer en vardag efter klockan 18 tillsammans med mina två söner. Det är fullt i matsalen och vi blir placerade i baren igen. I köket arbetar nu tre kockar, en kallskänka och en diskare. Det är riktigt bra ordning i köket, men det blir ändå fel när vi ska få våra förrätter. Råbiffen och tonfisken kommer före våra fyra tacos.

Som ni förstår lagar köket på kvällarna en mix av svensk husmanskost och mexikansk mat. Det senare innebär mycket grön chili som är ruggigt stark. Tonfisksalladen med chili och riktigt fräsch avokado för 140 kronor är troligen inte den bästa barnmaten, men mina barn är härdade. Även råbiffen med perfekt friterad kapris för 150 kronor är riktigt god. Våra fyra tacos för 255 kronor är en liten besvikelse, nötköttet är kallt och segt. Men vår halloumi har perfekt tuggmotstånd och fin doft. Rödbets- och kålsalladen funkar. Överallt finns ett tunt lager av pigg koriander.

Vi tar in en bunke tortillachips med en röd och grön sås som enligt menyn är hemmagjorda. Finns det ett mera löjligt uttryck på krogen än “hemlagad mat"? Anrättningen är inte riktigt värd 80 kronor.

Vi avrundar med två glassar för 25 kronor och en vit chokladmousse för 85 kronor. Tyvärr är pannacottan med yoghurt slut. Glassen är prisvärd. Den mjölkvita chokladmoussen gifter sig fint med den kritvita marängen. De färska bären till skapar en båge som ger en fin avslutning på måltiden. Notan med två glas husets röda landar under tusenlappen. Prisvärt.

undefined

En vacker sensommarkväll väller det in folk på denna krog. Det sitter gott om gäster på den stora uteserveringen, trots att temperaturen flämtar runt 20 grader. Logistiken har förbättringspotential och personaltätheten skulle kunna vara högre, men det är absolut ingen katastrof. Det gör inget att vår servitör gäspar när hen tror att ingen ser, det viktiga är leendet framför gästerna.

När vi kommer ut på kajen igen känner vi doften av tjära, smörjolja och hav. Det är grus under våra fötter och vi hör fiskmåsar och båtar som kluckar mot varandra. Det är skärgårdskänsla när den är som allra bäst. I vinter kommer Torpedverkstan att få 100 procent koll på sina öden ut och in i köket och de trubbiga kanterna på maten kommer att ha slipats bort.

När vi återvänder i maj 2019 för att möta våren kommer vi aldrig att vilja gå hem igen. Stockholms skärgård är nämligen lika beroendeframkallande som lådvin, när du väl lärt dig att älska den.

Till Toppen